I över 30 år har jag delgivit mina åsikter om film och serier i skriftligt format och jag har haft tur att inte bli alltför hatad för de recensioner jag levererat. I själva verket är det ganska få gånger som publiken har fått krupp och totalt idiotförklarat mig som recensent. Men det har hänt. Och i ett samhälle där det fria ordet får flöda och där man i demokratisk anda ska acceptera andras åsikter har jag också fått en skopa skit dumpat rakt i nyllet. En orsak heter Ashley J. Williams (Bruce Campbell) och hans äventyr i samband med läsning ur en bok som man inte bör läsa ur. Ja, 1981 - ett år innan jag började åsiktsskriva - levererade regissören Sam Raimi The Evil Dead. En skräckkomedi som fick folk att spy, skratta och rysa. Inkludera mig också i den skaran. Jag älskade filmen och såg den dussinet gånger innan den gav träsmak i munnen, men denna film har åkt fram gång på gång, som VHS, dvd och Blu-ray. The Evil Dead - och jag går inte ens in på handlingen - är sanningen att säga inget mästerverk och knappast en juvel inom skräckgenren, men den funkar och är roande. Och så har jag skrivit, och så har ordet generellt accepterats.
Men sedan kom Evil Dead II 1987 och då jävlar fick jag veta vad jag heter. Jag tyckte att denna parodi, denna nästan identiska film (jämfört med ettan) inte var speciellt bra och roande. Jag menade att skådespelarna fortfarande var erbarmliga och att hela idén med en bra skräckkomedi något förkastats i jakten på lätta pengar. Följaktligen fattade jag ju inget och det skulle visa sig att många ansåg att jag var en jubelidiot som inte ska syssla med film, än mindre ha åsikter om dessa. Det där med det fria ordet och egna preferenser fanns inte alls på kartan. 2001 kom en dvd med filmen och jag gav den en ny, ärlig chans, men den var fortfarande träig i min smak, och som på beställning sågades min recension och jag som person lika effektivt som jag sågar bastuved med Husqvarnan.

Sam Rami gav sig icke utan pusslade fram ännu en uppföljare, Army of Darkness 1993 med samma Ash och samma galna humor... och denna gång blev resultatet riktigt bra. Svinkul vill jag minnas att jag sa. Mer crazy, mer komik, snärtigare dialog och en Bruce Campbell som vuxit med tiden till en kultfigur utan dess like. Raimi hade mer pengar, mer tid och kunde satsa mer på visuell kvalité. Jag recenserade The Screwhead Edition av filmen 2013 och njöt. AoD är inte en högklassig kvalitetsfilm, men den är galet rolig, roande och underhållande - man får verkligen valuta för pengarna. Ja, förutsatt att man gillar vansinneshumor med splatterinslag och en dialog som knappast drar hem Pulitzerpris eller vänliga omnämnanden av Nobelkommittén. Jag anser att filmen är fortfarande ett måste minst en gång per år.

Den osannolika trion död...dödare

Ca 35 år har gått sedan Raimi som litet dryg 20-åring levererade sin första film om Ash och de onda döda. Nu har han gjort det igen. Och jag fick som på posten en påminnelse från en vardagsantagonist som inte glömt vad jag skrev om Evil Dead II:
Du ska väl inte hata och såga denna också, hoppas jag!
Lika överraskande som denna påminnelse var, visade det sig att jag inte skulle komma att ha anledning att hata eller såga Ash vs Evil Dead som just nu betat av 4 avsnitt på en TV-kanal nära dig. Jag väntade med att börja titta och såg igår alla färdiga avsnitt i ett kör och ett leende som är svår att skrapa bort har brett sig över halva skallen.

Granntanten är inte som man ska vara i ett civiliserat samhälle

Ash är tillbaka, 30 år efter att han kämpade mot de döda. Hans avhuggna arm har en trähand istället för en motorsåg och han arbetar som expedit på en lågprisbutik. Han är en odåga, en slacker och en självutnämnd playboy som tror världen om sig och anser att bara han och ingen annan är universums centerfigur. Han bor som white trash i en husvagn, hatas av sina grannar och beundras bara av en människa, en kollega vars huvudinnehåll möjligen består av lappmögel och dimma. I hans ägo finns boken Necronomicon - som man alltså inte ska läsa ur. Men vad ska man göra då en vacker kvinna behöver uppmuntran och övertygelse. Bara att plocka in löständerna och göra det som man inte får göra. Plötsligt är helvetets portar öppna igen och Ash får finna sig i att möta mardrömmarnas varelser. Motorsågsprotesen åker fram och med hjälp av spånhuvudet från jobbet, Pablo Simon Bolivar (Ray Santiago) och hans kärleksintresse Kelly Maxwell (Dana DeLorenzo) - också en butiksanställd - drar man ut på en roadtrip. Först ska man försöka fixa det som man åstadkommit i en bokhandel för märkliga böcker och sedan ta hjälp av en brujo, en schaman som också råkar vara Pablos morbror. Efter sig har man en polis som varit tvungen att mörda sin demonförvandlade kollega och en mystisk kvinna som har ett märkligt förhållande med de döda, Ruby Knowby (Lucy Lawless).

Litet Linda Blair-vibbar

Ash är tillbaka, odrägligare än någonsin och med en styrka som får skrattmusklerna att krampa och kräkreflexerna att bli helslappa. Bruce Campbell har vuxit in i sin roll som fullfjädrad blådåre, en jubelidiot som söker motsvarighet, en egoist som inte kan ens beskrivas. Men han har sin motorsåg och han vet hur man ska tampas med de döda. Han hostar fram kontinuerligt one-liners, dåliga och bra och han är just så legendarisk som Ash ska vara för alla fansen och konnässörer av Evil Dead-fantasin. Ash är inte kvinnors våta dröm - även om han själv anser detta - utan en typ som man måste ha med bara för att det inte finns någon annan att tillgå.
De döda är fula, elaka och hänsynslösa om också ganska klantiga och sega. Det finns demoner som är mer än vad man kan klara av också, så Ash får det hårigt värre nu och då. Det som rusar genom skogen är inte någon snäll sak. Inte alls!
Blodet strittar i takt med att huvuden, armar och andra löst sittande kroppsdelar kapas av, punkteras, krossas och slits i bitar. Ash vs Evil Dead kan nog vara den blodigaste TV-serie jag någonsin sett, likaså en av de roligaste.

Högst sytliga demoner

Det är ett genidrag att skapa en serie som är lika delar komedi och skräck. Sam Raimi med brodern Ivan och mångårige kollaboratören Rob Tapert (gift med Lawless) har kokat ihop en fantasi som levererar en kompakt helhet där det inte finns en sekund över till lättja eller slöhet. Visserligen är TV-serien begränsad till 30 minuters avsnitt, vilket jag kan störa mig på en aning, men det som sedan levereras är rakt på sak, utan krusiduller eller filter för små ögon som inte tål det råaste man kan visa i möblerade rum. Ash tar vid och serien likaså, för detta är en fortsättning på Ashs tidigare äventyr. Här finns också surrealismen, slapsticken, skrattet och det seriösa i att göra en serie som även kan anses vara skrämmande. Här finns nostalgi och nyskapande element. Här finns hopp-effekterna och här finns charm för hela slanten. Här finns allt!

Blod. Massor av blod!

Så, från att ha varit en NEJ-sägare (vilket jag aldrig var utan uppfattades som en) har jag idag blivit en jakande papegoja som hyllar Ash vs Evil Dead och ser framemot den dagen som serien dyker upp som Blu-ray med superkvalitet, superljud, massor av extramaterial och möjlighet att köra hela serien från början till slut en kväll i goda vänners lag och med en öl i varsin näve... om man har två, det vill säga. Välkommen tillbaka Ash, tack Raimi och skål!

©Janne Ahlgren

Zombies som attackerar oss i horder, människor dör och blir sedan levande döda. The Walking Dead har i flera år plågat oss med en postapokalyptisk värld där allt hopp egentligen är ute. För när vi dör, så vaknar vi som levande döda, grymtande, flåsande och med armarna ständigt greppande efter nytt kött. Ser man för mycket på the Walking Dead kan du få svårigheter med att sitta på toaletten själv och koppla av. Just när du tittar i din favorittidning så hörs ett krafsande på dörren, en låg morrning, något slags väsen som får dina nackhår att stå rakt upp. Att det är din hund som är kissnödig kvittar, just då känns det som om en halvrutten dreglande varelse med käken hängande ur led och simmiga ögon står utanför ditt badrum.

Fear of the Walking Dead gör inte saken bättre, ska vi nu få en zombieserie till att jaga upp oss över? Om innan katastrofen. Så vi kan få känna hur en familj slits sönder och allt går åt helvete. Det är som att spola tillbaka bandet och sen köra om igen, i slow motion. Bara för att gotta oss lite extra i ondska, död, elände och lidande. Backa, och kör över.

Alla ser inte på skräckserier, men en röd tråd genom de flesta serier i dag är inte spänning, utan lidande. Är det inte handfast som i en zombie apokalyps, så är det där en man får cancer och förvandlas till en knarkodlande skurk. Eller hjältar och hjältinnor som är plågade av sina mentala handikapp, som i Homeland eller Bron. Sällan ser vi någon le. Än värre blev det när man fick se Ron Perlman som en hårdför domare i serien Hand of God. Hans son ligger i koma efter ett självmordsförsök, då han sett sin egen fru bli brutalt våldtagen. Domaren är minst sagt psykiskt instabil och vandrar nedför en allt mörkare moralisk stig. Undertecknad har just börjat, och det kommer bli en svår serie att se på, drypande av smärta, elände och ångest. Precis som vi vill ha det nuförtiden, desto mörkare desto bättre.

Det verkar gå hand i hand med det ökade utbudet av kvalitetsserier. Ju våldsammare och mörkare Game of Thrones blir desto bättre blir den. Ju mer skam, ond bråd död och känslomässig utpressning den utövar desto mer fast är vi. Sons of Anarchy är som bäst när Jax tappar fotfästet alltmer. Vi frossar i att se Vanessa Ives genomgå ett rent helvete i Penny Dreadful. Vi njuter när Francis Underwood är elakheten själv. Och när Hannibal Lecter mumsar i sig ganska hemska människor som trots allt kanske förtjänar att sluta på hans tallrik, så ryser vi, men delvis av välbehag.

Efteråt ligger vi och svettas av mardrömmar, eller undrar varför vi får underliga tankar i huvudet. Det är lite av ett mysterium varför vi älskar våra skurkar, antihjältar, mentalt defekta personer, missbrukare, kvinnor och män som tappar allt och lite därtill. Det lättsamma svaret är att kvalitet, intressanta personligheter och djupare historier verkar höra ihop med den mörka sidan av människan. De bästa ögonblicken i tv-historien, det vill säga de som trots allt obehag ändå etsar sig fast mest i minnet, verkar vara de mest dramatiska och ångestladdade. Det mer tragiska svaret är att vi gillar att gotta oss i blod, våld och läskigheter. Varför? Ja Homo Sapiens är inte direkt någon trevlig art, det stod nyligen i en forskningsrapport att vi förvisso har mycket empati men också ofta en stor skadeglädje.

Men oavsett förklaring, jag är lika skyldig som någon. Frossar glatt i nämnda scener, tänker frossa lika glatt i säsong två av deppiga True Detective, och kasta mig över Narcos där vi följer kanske den värsta och mest brutala mafioso världen har skådat. Men jag börjar också känna mig påverkad. Sista Game of Thrones säsongen, utan att ge några spoilers, var stundtals så känslomässigt stark att jag efteråt var helt tagen. Fick andas djupt, gå en promenad, skaka av mig det. Vissa andra serier når samma slag-i-magen känsla, till exempel första säsongen av True Detective.

Är det underbar och fantastisk tv vi ser på, eller är det tortyr? Vi marinerar oss sakta men säkert i så mycket elände att det antingen smygande tar knäcken på oss och ger psykiska problem, eller skapar en inre mur så allt sköljer av oss. Till den milda grad blir vi så indoktrinerade i elände att vi inte ens reagerar när vi ser andra människor i nöd. Denna åkomma skulle jag också kalla ett psykiskt problem. Finns det eventuellt ett tredje svar, att serierna är en spegling av samhället, en allt mer kaotisk dyster tid enligt vissa? Nja. TV är kommersiellt. Säljer det så säljer det, vilket för min egen del är jubel och klang, det innebär mer kvalitets-tv nämligen.

Men även jag inser vi behöver få in lite ljus i eländet. En handfull strålande serier om ett roligt glatt ämne som gör att vi somnar lättare. Kanske en syjunta för monster? Skaka liv i gamla Spanarna på Hill Street, med Ricky Gervais som polischef, så lär vi få en puttrig polisserie, eller? Vart tog de vägen förresten, de där förutsägbara polissåporna som nästan var lika plågsamma att se som Cersei Lanniester "walk of shame"... Det dracks kaffe, tjattrades i polisradio, blinkades, arresterades, flörtades, ryggdunkades, och så stod man i ett hörn för att tugga polissnack på ett, du vet, grabbigt sätt. Vore inte det kul att återuppleva? Vänta lite, måste tänka mig in i tanken. Hmm. Mmm. Eeeeh. Nnnnn.... Nej. Ge mig Hannibals tallrik igen, snälla. Släng in lite skräckinjagande zombies också. Jag tar hellre mardrömmar än återgår till fluff-såpor på dagisnivå.

Lika säkert som att julen nalkas börjar även priser för bästa det-och-det delas ut i små och större sammanhang. Det hela kulminerar i Oscarsgalan i slutet på februari, men innan dess har man delat ut allt från gyllene hallon till Södra Närkes Filmnördars Specialpris för Bästa Tangentbordsbeskrivning/hantering. Då det hela summeras är det dock bara tre priser i sammanhanget som har större betydelse för upphovsmännen och för publiken: Oscar, Golden Globe och BAFTA. Och Razzies för sämsta insatser och Razzies är nog den roligaste av priserna. Oscar den mest prestigefyllda... och branschens viktigaste.

Till saken hör att vi i skrivande stund inte ännu vet vem som vinner vad. Vi kan bara gissa och vadslagningsfirmorna tävlar om vår gunst och våra stålar då vi friskt chansar eller tror oss säkerligen veta vem som äras med pris och lagerkransar. Året håller på att ta slut, men vissa filmer som kommer att tävla om priserna har inte ännu ens haft premiär hos oss, så det blir tight mot slutet.

The Hateful 8 kan plocka en och annan guldgubbe

Alltså, vi ska än så länge gissa och en chansning är lika bra som en annan. Vi har många gånger sett hur en favorittippad film blir snuvad på alla tänkbara plan och hur en riktig outsider nappat till sig priser som andra redan hade planerat ha på sin spiskrans. Jag tycker att filmåret 2015 har varit mediokert. Vissa större begivenheter måste naturligtvis noteras varav Star Wars VII är kanske den största... kanske den största i filmhistorien på ungefär alla plan. Men är den en Oscarvinnare? Jo, i en eller två kategorier, men inte som Bästa Film. Eller?

Mad Max: Fury Road kan bli en vinnare som många inte vill se som vinnare

Låt oss se. Jag ska här och nu delge mina gissningar med reserver och min lista lyder såhär... den sannolikaste först.

Bästa Film: The Martian eller The Revenant.

Bästa Regissör: Ridley Scott eller George Miller.

Bästa Skådespelare: Matt Damon eller Leonardo DiCaprio.

Bästa Kvinnliga Skådespelare: Jennifer Lawrence eller Cate Blanchett.

Bästa Manliga Biroll: Michael Keaton eller Mark Rylance.

The Martian ligger bra till

Bästa Kvinnliga Biroll: Alicia Vikander eller Jennifer Jason Leigh.

Bästa Manus: Quentin Tarantino (H8) eller Matt Sharman & Coen-Bröderna (Bridge of Spies)

Bästa Manus (tidigare publ): Drew Goddard (Martian) eller Aaron Sorkin (Jobs)

Bästa Animerade: Insidan Ut eller Minioner.

Bästa Foto: John Seale (Mad Max) eller Dariusz Wolski (Martian).

Ska The Revenant bli DiCapris biljett in i Oscarakademienns högsta skikt?

Bästa Klipp: Stephen Mirrione (The Revenant) eller Margaret Sixel (Mad Max)

Scenografi: Mad Max eller Bridge of Spies.

Kostym: The Revenant eller Mad Max.

Musik: Junkie XL (Mad Max) eller Ennio Morricone (H8).

Visuella effekter: Star Wars VII eller Star Wars VII.

Makeup: Black Mass eller Mad Max.

Ljud: Star Wars eller Mad Max.

Ljudeffekter: Star Wars eller Spectre.

Star Wars kan skapa ännu större rubriker om det vill sig väl

Nu är ju Star Wars osedd ännu i två dagar och efter onsdagen den 16/12 kan listan nog ändras, men såhär får gissningen bli just nu. Vad tror du? Är jag helt ute och cyklar? De kategorier som inte nämns här har jag inte så bra koll på just nu, så det får bli vad det blir.

©Janne Ahlgren

Och då var lyckan gjord, årets mest efterlängtade film sedd och med bara två veckor kvar på året skulle jag kunna sova och drömma galaktiska drömmar resten av 2015 utan att ens bry mig om jul och nyår. Star Wars - The Force Awakens såg jag idag och detta är vad jag tyckte: (Helt spoilerfritt, jag avslöjar inget av handlingen alls!)

Då man tar en franchise utan dess like, en älskad serie äventyr som existerat i snart 40 år och sparkar igång det hela igen med nytt bolag bakom pengarna, nya gubbar bakom kameran och nya ansikten framför, så isar det i ådrorna på många. Jag personligen fick lindrig krupp då jag hörde om att Disney köpt Lucasfilm och att George Lucas själv skakade av sig ökendammet och satte sig på en så obegripligt hög madrass av pengar att få länders BNP når sådana höjder. Skulle en älskad serie rymdopera nu förstöras av Pocahontas-folket? Kanske...?

Det ser väldigt bekant ut

Men icke. Disney vet värdet på Star Wars och vet också att om man förvaltar det nya ägarskapet väl resulterar detta i obegripligt höga vinster... och det är ju det som filmbolag lever på. Tillfället skulle inte schabblas bort. Man såg till att skaffa fram en av moderna tiders mest effektiva och fantasirika regissörer, J.J. Abrams vars mentor och förebild är Steven Spielberg och som personligen rekommenderat J.J. till jobbet. Herr Abrams har inte misslyckats med just något alls under sin karriär även om allt inte varit helt hundra. Abrams är ett säkert kort.
Man plockar fram Lawrence Kasdan för att skriva manus och Kasdan har redan slipat sina kunskaper i ämnet och skapat i serien Star Wars kanske den mest uppskattade filmen hittills, nämligen Episode V 1980. Avvikande åsikter finns naturligtvis.

These things are too big... they're coming down, they're coming down

Det musikaliska sköts åter av John Williams som redan skaffat sig en Oscar för Star Wars och vunnit ytterligare 4 guldgubbar samt nominerats tre ziljoner gånger för samma kunskaper.
Ur naftalintunnan gräver man dessutom fram originalfilmernas pensionärstrupp bestående av Harrison Ford, Carrie Fisher & Mark Hamill utan att på något sätt glömma C3P0, Chewbacka eller R2-D2.
Vissa andra roller bemannas av folk som har hjälte skrivet i sina pannor per automatik; Max von Sydow, Simon Pegg (om man kan hitta honom ;-)), Andy Serkis, Gwendoline Christie... och ganska färska ur skådespelartryckeriet har man gallrat fram nya superhjältar såsom Daisy Ridley, Billie Lourd, Adam Driver, Domnhall Gleeson, John Boyega....
Vad kan gå fel?

Onda är svarta...

Nada, niente, nothing, τίποτα, 沒什麼, niets, ничего, dim byd...inget alls! Jag säger det rakt ut: Star Wars - The Force Awakens är den näst bästa filmen i serien och överträffas i berättelse bara av första filmen, Episode IV. Tekniskt överträffar den alla andra filmer som överhuvudtaget finns i genren. Här finns lagom med allt - humor, flams, romans, intriger, karaktärer, action, djupare mening, bestörtning och allt det där som gör en Star Wars-film sevärd.
Jag satt i en salong full av jublande människor, unga som gamla. Vissa utklädda, andra mer diskreta. Stämningen var så hög att man kunde skära den med slö smörkniv. Film är bäst hemma i hemmabiosalongen, men denna sorts stämning gör det värt mödan att masa sig till biografen. Applåder före och efter. Jag såg inte en besviken min och jag hörde inte en enda negativ kommentar. Jag anade tårar av lycka och själv fick jag hosta bort klumpen i halsen och diskret gnida mig i ögonen. Detta var en fullträff.

... utom de som är vita

Kanske kommer jag inom en överskådlig framtid att hitta fel och några sura påpekanden i SW7. Kanske då jag får se den hemma i lugn och ro. Jag betvivlar detta just nu, men kanske. För mig erbjöd SW7 det som en perfekt underhållningsfilm ska erbjuda: En stund som man älskar att befinna sig i, en stund som smeker öga och öra, en stund som låter mig glömma vardagen, omvärlden och för en kort tid befinna mig i vad som kanske skulle kunna beskrivas som paradiset. SW7 gav mig - och fru A - dryga två timmar bottenlös njutning. Jag är i extas - kanske inte så objektiv som jag borde vara, kanske inte så kritisk som jag borde vara, men kanske det är okej att för en gångs skull bara njuta och glömma att på utsidan finns det en värld som håller på att sluka oss med hull och hår om i inte tillåter oss att distansera oss ibland. En stund.
Årets Bästa Filmupplevelse... för mig! Nu kan julen komma och göra sitt. God jul!

Ja, det önskar jag alla och envar... och se för jösse namn SW7

©Janne Ahlgren

Jaha, då närmar sig årets sista dagar och som traditionen, hävden och simpla viljan bjuder, så ska jag lista i salig ordning de filmer som påverkat mig... och som inte gjort det. Bäst och sämst gäller.

Jag är så fräck att jag menar att de filmer som gjort störst intryck är de som låtit oss vänta och vänta och vänta. Att kora årets bästa film i alla kategorier är omöjligt för mig, men jag kan ju anmäla att Star Wars VII, The Martian och Spectre ligger i absoluta toppen vad det gäller biofilmer som inte ännu dykt upp i hemmedia. Dessvärre hamnar The Hateful Eightpå nästa års sida liksom The Revenant och då räknar jag inte dessa som årets filmupplevelser trots att dessa är 2015-års verk.

På Blu-raysidan - jag har skippat det som heter dvd numera - har det funnits under 2015 såväl överraskningar som de sedvanliga bottennappen. Vi tar raskt och tittar på de filmer som jag inte kunnat tåla av olika anledningar innan vi hyllar dem som hyllningar bör skänkas till.

Den Dåliga Listan

1. Årets första kräkkänsla kom i och med Drones. Detta skulle ha kunnat vara en film som med sitt aktuella tema och klaustrofobiska inramning kunde ha slagit nervpunkterna i skallen i knut. Men icke. Man slarvade bort en chans till ett starkt budskap och landade med fånigheter i parti och minut. Undvik!
2. Let´s Be Cops kunde ha varit rolig... det var den dock inte. Ett skolexempel på hur man inte ska tillverka komedi. Jubelidioter både framför och bakom kameran. En av de filmer som jag skänkte bort bara för att aldrig mer behöva tänka på den. Vilket jag nu gjorde och dagen är härmed förstörd.
3. Och så till 2015-års första nollpoängare. Klart att Nicolas Cage står för skådespelarprestationen och att man i sak flummar mellan religion och överspel. Citat från min recension: Att skåda Nic Cage försöka framkalla en känsla är lika plågsamt som att onanera med en osthyvel utan handtag. Summerat är filmen så plågsam att se, att jag hellre utför kranskärlskirurgi med en penna och ett gem. På mig själv. Tre gånger om dagen. Utan bedövning. Jag lovar. Mer än så behöver man inte säga. Utom att filmen som man ska undvika heter Left Behind.
4. Jupiter Ascending är en film med potential. Matrix-syskonen Wachowski har fläkt upp alla fantasikanaler som finns, men slutresultatet - trots ganska maffiga effekter - är överspel, pinsamt dåligt berättande och en upplevelse som bättre passar att ses i rejält berusat tillstånd. Kanske filmen då får en betydelse som man som nykter inte fattar. Nej, inte en bottenfilm, men nästan. Definitivt inte bra.
5. Ouija kunde ha blivit en bra skräckfilm... om den inte var så förbannat dålig. Hoppscener funkar, men är för det mesta så idiotiska att man skäms. Skräck ska byggas upp, inte kastas fram i momentära Bu-effekter. Skräck är en känsla och känslan eftre denna film var att jag ville bränna folk på utegrillen... i alla fall alla som varit inblandade i Ouija. Usch och skäms!
6. Vem vill inte se USA:s västkust sjunka ner i havet och rensa oss från dåliga filmer och idiotiska människor? B>San Andreas gjorde ett tappert försök till att skapa underhållning av förstörelse och hjältemod. Resultatet är ögongodis, ja, men också dumheter i metermått och kubik. Filmen beskriver stereotypa människor i en förutsägbar story och är tillverkad av folk som tror att we could not care less. Vi gör det och således är filmen en visuell fullträff och en mänsklig bottennotering.
7. Pay The Ghost. Nicolas Cage. Nuff said.
8. Årets kanske största besvikelse kom ändå i form av Fantastic Four. En film som väckte minnen och öppnade nostalgiartären... men mer än så blev det inte. Uselt berättande, manus som suger vårtsvin och regi som liknar något som filmdagisets 4-åringar kunde skapa bättre. Skådespelarna är helt fel och det mesta i filmen är helt enkelt för pinsamt att ens återge. Jag hatade filmen! Hata, hata, hata!

Den Bra Listan

1. Skräckfilm kommer även i bra varianter. Babadook hade en trailer som lovade rysningar, men vi vet ju hur det kan bli. Hur som helst visade det sig att filmen var lika bra som trailern. I själva verket kan man nog argumentera att Babadook kanske är den vassaste skräckfilmen 2015. I alla fall en av de få som lägger spår som inte suddas ut i första höststormen. Rekommenderas.

Babadook är inte snäll

2. Fury visar krigsföring då det är som grymmast. Brad Pitt, Logan Lerman, Michael Peña, Shia LaBeouf & Joe Bernthal spelar briljant. Regi och berättelse haltar en aning, men inte mer än att man kan tåla detta. Stark film, passlig att spränga ljudsystemet med och brutal så det förslår.

Våldsamheter i Fury

3. Interstellar. Jämte Star Wars VII och The Martian gav denna film mig mest rysningar i sci-fi-nerven. Jag älskade Interstellar och skiter precis totalt i alla som dissekerar filmen och påpekar att si och så kan det ju inte vara. Den omöjliga frågan om att vilken är den bästa film jag sett någonsin får inget svar idag heller. Och gör det aldrig, men i genren rymdfilmer och sci-fi hamnar Interstellar bland de tre bästa jag sett sedan jag som liten kattunge öppnade ögonen. Eller som min verbalt begåvade, yngre son saken uttryckte: Lev med sjuk humor, dö som invalid! Inte för att jag vet hur det passar in i sammanhanget, men kan illustrera att man inte behöver fatta all kvantfysik för att få en mäktig upplevelse. REKOMMENDERAS!

Intetstellar - bland det bästa som finns

4. Mästerverk eller skitnödig kameraövning? Ja, så rubricerade jag Birdman. Efter 3 tittningar anser jag att filmen är ett mästerverk, kort och gott. Michael Keaton briljerar och det gör alla som visas i bild eller som står i kulisserna. För mig var Birdman en fulländad filmupplevelse som jag bara måste rekommendera till alla som anser att filmkonst är en seriös konstform.

Birdman är helt enkelt lysande

5. Jag är en sucker för biografiska filmer. The Imitation Game är en sådan och hamnar i min topplista p.g.a. att den är briljant spelad, en lysande historieberättelse och njutbar intill minsta detalj. Inte en fullpoängare, men att se Benedict Cumberbatch lysa som rymdens starkaste stjärna är en salig upplevelse.

Benedict som geniet Alan Turing

6. Kingsman: The Secret Service är en blandning av James Bond, splatter och gentlemän samt humor i snuskklass och allt detta i en sanslös lyckad förpackning. Tangerar på gränsen till smaklöst, men lyckas vara så respektlös att man förlåter alla snedsteg. Detta är en kul film som verkligen förtjänar alla överord som man kan hitta på.

Kingsman är en av de positiva överraskningarna som året bjudit på

7. Och på tal om biografier: The Theory of Everything är en film om unge Stephen Hawkning, ni vet den där gubben som har ett par fungerande hjärnceller i sin skalle. Eddie Redmayne kammade hem en Oscar och detta med all heder. Sedan var han med i en av årets uslaste filmer också, Jupiter Ascending, men nog om detta. Denna biografi är en av årets filmer! Så enkelt är det!

Eddie Redmayne som Stephen Hawking

8. Bland årets tre bästa finns också Ex Machina. Vissa hatar, andra gillar sådär och jag blev störtförälskad. Smart, slug och provocerande. Snygg och välspelad. Alicia Vikander som syntetisk person är oslagbar. Vacker och tankeväckande. Briljant film!

Ex Macina - vacker och tänkvärd... och spännande.

9. Game of Thrones i all ära, men årets bästa TV-serie i boxformat är helt klart Wolf Hall. Fenomenal dramatisering av verkliga händelser. För dem som inte bryr sig om historia kan denna serie vara en väg in i intriger som får House of Cards att likna dagisbråk i sandlådan. Jag tvekar inte en sekund då jag säger med stadig stämma: Mästerverk! Tempot är långsamt och man undviker att hasta fram våld och sex bara för att de var ingredienser i den tidiga politiken. Ett måste!

Briljant TV-serie, Wolf Hall

10. Mad Max - Fury Road kan vara årets bästa film (hemmabio). Jag blev så begeistrad att jag höll på att hoppa ur mitt skinn. george Miller tar i så det knakar och överdrifterna låter sig inte döljas. Allt ska visas i färgrann stil och med stunts som heter duga. Tom Hardy är en värdig Mad Max och Charlize Theron har inte bara årets bästa filmnamn, Imperator Furiosa, hon är också en bas ass så det stänker om det hela. En veritabel orgie i ljud och bild, bilar, explosioner, skottlossning, slagsmål och sparsmakad dialog. Den röda tråden finns där och Mad Max-universumet får ett tillägg som knäcker de tidigare filmerna med hästlängder. Jo, Mad Max: Fury Road är den bästa filmen i Mad Max-serien, det vill jag på fullt allvar påstå så gammaldags och traditionell jag än är i vanliga fall.

Årets Bästa? Mad Max igen.

Det var det. Nu låter vi julmaten sjunka och smälta innan vi festar loss då jorden blir ett år äldre igen.
Jag och Filmguiden önskar alla läsare och filmvänner ett Härligt Nytt År! Vi ses och hörs på Filmguiden och Bloggen.

Med vänlig hälsning
Janne Ahlgren, redaktör

Så började det nya året 2016 och redan nu har Eders Trogne underskrivare av denna skrift brutit mot givna löften. Ja, i alla fall det enda löftet som jag dristade mig att ge... bara för att hålla fru A på glatt och gott humör. Jag lovade att inte "hålla på med film" från annandagen till nyårsdagen. Bara koncentrera mig på hem, familj och gemenskap i mer sociala former än digitala sådana.

Att "hålla på med film" är ju ett ganska vitt begrepp, något som kan tolkas litet hur som helst och så vidare. Eller hur? Nå, det började bra. Jag gömde undan alla osedda filmer och firade jul som vanligt folk... minus Kalle Anka, för där drar jag gränsen. Spelklanen samlades på nätet och drog årets julmatch(-er) som jag inte förlorade sådär vansinnigt totalt och uttrycket "Mr. Creosote (mitt alias) needs to practice a bit, 'cause you is dying somewhat a lot, bitch. LOL. Merry Christmas!" ekar fortfarande i min skalle.
Okej, kanske kan man reta sig på TV istället. Och där finns det ju saker att reta sig på, i synnerhet om man kikar på reklamkanaler.

Fru A och jag började analysera reklamen vi såg. Hon gillar inte reklam heller, så vi kom fram till att:
1. Det är i tiden att låta folk förstå att man lätt kan bli miljonär genom att spela på nätcasino. Alla 12 av dessa som man klämmer in i samma reklampaus. Att ta hänsyn till spelmissbruk och det finstilta där du måste spela mer än du kan vinna är en sak som man inte vill dela med sig av i reklamsammanhang. Plikttroget visas dock en minimal textremsa i en halv sekund där man poängterar att du inte kan vinna hur du än spelar och att man inte får spela om man inte är 18 år gammal. Gör man det och dessutom vinner, så vinner man inte för då har man brutit mot regler... och sådana finns det tusen av - alla designade för att du inte ska vinna. Hata, hata, hata.
2. Det hör till sak att vara dum, korkad och enfaldig. Ta t.ex. Panta Mera-reklamen som en gång i tiden var smart och rolig. NU ska man istället sympatisera med en småfet, långhårig kluns som uppenbarligen är en jubelidiot med klimatsamvete, tandläkare därtill och totalt strippad på all intelligens. Han går och klappar sig själv på axeln - vilket jag kan förstå, för vem annan skulle ens röra med tång en sådan motbjudande varelse. Och vem skulle gå till en sådan tandläkare? Vedervärdigt! Vi lägger ihop alla proffs som börjat använda en viss tandkräm och vilkas liv så gått från uteliggarstatus till fotomodell.

3. I serien dumma och korkade finns också Telenor-familjen som blir bara värre och värre för varje år som går. Hur denna imaginära familj har nått en samhällsställning som klart övergår medelklassen är obegripligt. Överklassfasoner i synk med fullständig intelligensbefrielse kan tänkas vara kul i Monty Python-sammanhang, men inte om man vill göra reklam för telefoni. Nu har jag Telenor-abonnemang och samma dag som jag får täckning hos någon annan leverantör av mobilsignaler i min hemort - vilken som helst - byter jag. Detta bara för att jag hatar reklamen!
4. Elitsinglar! Jag fattar nog att det är ett visst meddelande man vill komma fram med, men vem vill ens i sina drömmar ha att göra med folk som anser sig vara mer förnäma än alla andra i landet, historien och universum? Managementkonsulten och juristen tillhör nog de mest förtretliga människor som existerar och jag kan inte ens begripa att jag tar mig tid att irritera mig på påhittade reklampersoner.
5. Merci och Toffifee. Man blir så glad och hela familjen erbjuds en skön stund, kvällsunderhållning och kärleksfull samvaro bara man bjuder ungarna på en bit godis. Det var ena jävla ungar! Mina egna - numera vuxna - skulle ha slagit ihjäl mig om jag kom en EN bit godis, än mindre en som smakar skit eller drar ut mjölk- och visomständerna utan bedövning. WTF? Nej, då funkar ett kilo billig lösgodis avsevärt mycket bättre, men sådana reklamer ser man inte.
6. Klart värst i alla kategorier är reklamen som främjar användandet av diverse kosttillskott och vitaminer samt skönhetsprodukter jämte bantning. Man skulle tro att folk i allmänhet vid det här laget är så pass bildade att man kan läsa innantill hur en normalt fungerande kropp inte behöver några som helst tillskott, allra minst sådana som vetenskapligt sett inte fungerar ändå. Betala sedan hutlöst för att få äta sockerpiller, stryka behandlat fett i nyllet eller halsa produkter som du kan köpa för en 20-del av priset i vilken ICA som helst, när som helst... fast då heter de annat, typ äpple, morot, gräslök & blåbär. Och kött. Beklämmande och tråkigt att man profiterar på folk som mår illa, inte är belåtna med sina kroppar eller har komplex för något. Dessa ska sjukvården hjälpa, inte nasare.

Alltså var vi tvungna att lägga ner Tv-tittandet ganska snart. Reklamen förslår och vad finns kvar en se kväll för två ganska trötta medelåldersfigurer. Tja, film! Men jag hade ju lovat. Hur skulle det vara med en snabbtur till utlandet bara för att komma iväg från allt som retar oss? Jomenvisst och inom kort och helt oplanerat befann vi oss utanför landets gränser (inte helt oplanerat, måste jag ju nu erkänna) och hur det nu kom sig så hade jag fått tag på tvenne biljetter som gav tillträde till Quentin Tarantinos senaste upplaga av sensation, The Hateful Eight. Man har visat filmen även i Sverige, men någon biljett dit fick jag inte, så...

Och vad kan jag säga om denna film? Inte mycket mer än att om inte The Hateful Eight får sin beskärda del av Oscargubbar, så tappar jag tilltron till mänskligheten. Quentin levererar ett intimt kammarspel som i mångt och mycket baserar sig på sylvass dialog och - naturligtvis - brutalitet så det vänder sig i kistan. Tarantinos bästa film? Ja, det kan nog hända att så är saken. I vilket fall som helst är The Hateful Eight en av de filmer som är så komplett och suverän i alla avseenden, att jag har svårt att peka finger mot något alls som inte skulle fungera. Manus är briljant, regi magnifikt, klippningen smack på sak och musiken en del av filmens själ. Och vad det gäller skådespeleri så tangerar alla inblandade sina bästa roller någonsin, vissa gör sina bästa roller, punkt slut. Jennifer Jason Leigh överträffar allt hon gjort hittills. Samuel L. Jackson gör sin bästa Tarantino-film-roll. Bold statement, men sant! Och så Kurt Russell! Han kommer inte att få en Oscar för rollen, men han BORDE få två. Russell har aldrig varit bättre. Aldrig!

Filmen har ett makligt tempo, den skalas upp som en lök med nya nivåer av spänning och mysterier hela tiden och ta vilken stund i filmen som helst och man kan inte med 100% säkerhet säga vart nästa minut i händelserna tar åskådaren. Tarantinos vidlyftiga panoramor får en helt ny betydelse och sanningen att säga kan detta vara en av de mycket få filmer som INTE blir bättre i hemmabiografen. Detta ska man se i 70 mm Ultra Panavision. I alla fall första gången!
Tarantino har naturligtvis skrivit manus själv och trots att hans karaktärer nästan alltid varit komplexa och nyanserade tar han denna utveckling till nya höjder. Ingen är en slit-och-släng-figur, alla är betydelsefulla. Man vill inte egentligen sympatisera med någon, för ingen är speciellt sympatisk. Innehållet är seriöst, men Tarantino injicerar massor av humor in i sin film. Elak sådan, precis som väntat. Ohh, vad jag njöt!

186 minuter med paus och ouvertyr känns som ett riktigt bra avsnitt av Family Guy - tiden flyger iväg illa kvickt och herremijee... jag kan inte just nu begripa att det finns folk på vår planet som kommer att hata filmen lika mycket som jag hatar TV-reklam. Men sådana finns och det ska bli intressant att se vilken motivering som erbjuds då man sågar en av 2015-års 3-i-topp-filmer. Vilket The Hateful Eight är. Beställ din biljett nu!

OCH GOD FORTSÄTTNING PÅ 2016!

©Janne Ahlgren

Och så var den lååånga semesterperioden över... för denna gång. Nästa anhalt för lugn och ro är påsken, men innan dess händer det saker som är synnerligen intressanta. Vi är ju nu inne i en s.k. premieringsperiod där olika aktörer delar ut olika värda priser till filmindustrins företrädare och TV-branschens flitiga. Det hela kulminerar i Oscargalan i slutet på februari, men vadslagarna och andra spelintresserade har ett öga på vem som får vad redan nu, ty t.ex. den senaste utdelningen, Golden Globe, ger ett pekfinger om vem som kan tänkas få den eftertraktade guldgubben.

Jag brukar inte ha... rätt. Jag har uppenbarligen en helt annan smak än alla andra - eller i alla fall de som bestämmer vem som ska få priserna. Jo, jag tippar nog rätt också, men för det mesta får jag finna mig i att mina personliga favoriter går ur festligheterna utan priser. Då jag är en ynklig förlorare, långsint och elak också, brukar jag undvika att slå vad om saken. Golden Globe var dock en ceremoni som i år inte slog så fel att jag behöver klä mig i tubsockor och Schollsandaler och bege mig halvnaken ut på bygden för att skämmas. Mina kommentarer... är mina kommentarer:

Bästa långfilm, drama
The Revenant... och allt annat vore ju skam och förnedring. Nej, kanske inte, för de andra nominerade var Mad Max: Fury Road, Room, Spotlight & Carol. Nu har jag inte sett Carol ännu, men Revenant är överlägsen om också mycket nära Mad Max som jag gillade storskarpt!



Bästa långfilm, musikal eller komedi.
Vinnare är den musikaliska humorfilmen...The Martian. Jag vill nog mena att denna film hamnat i fel kategori och skulle väl ha kunnat vinna priset även i kategorin över. Visst har den en del humor i sig, men komedi??? Nå väl, The Martian slår enkelt Spy, The Big Short och Trainwreck men Joy är för jäkligt bra och som mer ren komisk film är Joy bättre. Men grattis till Ridley Scott. Mer priser kommer om en dryg månad.



Bästa kvinnliga skådespelare i drama.
Alicia Vikander blev det inte. Man gapar och skriker om hennes förträfflighet (och hon är förvisso bra i allt hon gör), men som vanligt haussar medierna upp det svenska alternativet till förbannelse och desto större är besvikelsen då priset går till Brie Larson i hennes roll i filmen Room. Men bara en kan vara bäst och nu blev det Brie trots att där fanns starka tolkningar av Cate Blanchett, Saoirse Ronan & Rooney Mara också.

Bästa manliga skådespelare i drama
Det fanns egentligen ingen annan än Leonardo DiCaprio som man kunde skänkt priset till och så blev det. Visst är Michael Fassbender lysande i Steve Jobs och Eddie Redmaine i Danish Girl, men Leo är bäst! Bryan Cranston har nog fått alla priser han ska ha och i Trumbo är han bra, men inte enastående. Will Smith i Concussion har jag inte sett, men jag antar att Will är som vanlig pålitlig utan att vara makalös.

Bästa kvinnliga skådespelare i musikal eller komedi
Jennifer Lawrence i Joy är däremot makalös och helt rätt fick hon ta Globen med sig hem. Melissa McCarthy är festlig i Spy, men hon är inte lika rolig som gamle Maggie Smith i Lady in the Van eller Lily Tomlin i Grandma. Eller ens Amy Schumer i Trainwreck. Priset till rätt dam.



Bästa manliga skådespelare i komedi eller musikal
Matt Damon men som sagt, det där med att The Martian skulle vara en musikal eller en komedi... tja. Al Pacino var nominerad för sin insats som odrägliga Danny Collins och han skulle väl ha förtjänat priset, men i sällskap av Mark Ruffalo (Infinitely Polar Bear), Chrstian Bale (The Big Short) & Steve Carell (The Big Short) är man i sällskap som bjuder på starka insatser. Min gissning var nog Steve Carell.

Bästa kvinnliga biroll
Åter en haussad Vikander för sin roll i Ex-Machina men åter tog många ut vinsten i förskott. Jag är en av dessa som trodde att hon hade en chans. Kate Winslet plockade dock hem priset för en fin insats i Steve Jobs. Helen Mirren kan vinna alla priser hon vill i alla kategorier när som helst, men denna gång fick hon se sig besegrad trots en lysande insats i Trumbo. Jane Fonda i Youth har jag inte sett, men jag antar att Fonda inte blivit sämre med åren.

Bästa Manliga biroll
Sylvester Stallone brukar inte spela biroller i sin egen franchise, men å andra sidan har hans karaktär Rocky Balboa redan hunnit plocka hem ett och annat pris sedan token började slåss. Nu med ny regissör och andra manusförfattare... och Stallone vann! I år kunde man dock ha gett alla nominerade en Glob, för här fanns Michael Shannon (99 Homes), Idris Elba (Beasts of No Nation), Mark Rylance (Bridge of Spies) & Paul Dano (Love & Mercy). Alla briljanta gübar! Gübe heter det väl inte... nej, gubbe.



Bästa Regissör
Min gissning var Ridley Scott, sedan George Miller och på tredje plats Alejando Iñárritu som vann. Helt rättvist, men som sagt, jag gissade fel. Igen. Även Tom McCarthy (Spotlight) & Todd Haynes (Carol) var nominerade. However, The Revenant är en så massiv film och så detaljerat mustig att det bara finns en icke nominerad som väl skulle ha platsat i kategorin, nämligen Quentin Tarantino.

Bästa Manus
Och Quentin var nominerad i denna kategori, men fick se sig besegrad av Aron Sorkin som petat ihop manus till Steve Jobs. Nja, jag protesterar... som om detta skulle hjälpa. De andra nominerade filmerna var Room, Spotlight & The Big Short. Jag skulle ha gett priset till Tarantino alla dagar i veckan i ett helt år.

Bästa Animerade film
Insidan Ut vann och de andra hade inte en suck. Shaun te Sheep, den Gode Dinosaurien, Peanuts & Anomalisa må vara imponerande, men Insidan Ut kunde vara årets bästa film i alla kategorier, så den vann utan att ens behöva anstränga sig. Helt rättvist.

Bästa Musik
Ennio Morriconehar fått några priser förut och helt i enlighet med alla tänkbara orsaker får han ta Globen hem för sin komposition för The H8ful Eight. Briljant!



Bästa sång
Även i denna kategori fanns det bara en som kunde tänkas får priset och även här tippade jag rätt. Spectre med Writings on the Wallkammade full pott.

Jag ger mig inte in på TV-seriers vinnare och nominerade, för jag kan för litet om dessa. Jag ser helt enkelt för litet på TV. Men här finns en vinnare som jag bara måste nämna: Wolf Hall, en av de bästa serierna jag sett... någonsin! Se den nu!



Slutligen måste jag nämna The Cecil B. DeMille Award, ett pris som ges till person som särskilt utmärkt sig genom fina insatser i underhållningsbranschen. Mycket uppskattat pris som delas ut av Hollywood Foreign Press Association, d.v.s. journalister som inte skriver alltför mycket för Hollywoods skvallertidningar utan istället för pressen runtom bollen. I år delades priset ut till Denzel Washington och det var väl på tiden. Grattis!
Som vanligt finns det dock anledning att bekanta sig med alla filmer, såväl vinnare som nominerade, för alla är lysande exempel på fint hantverk i en bransch som jag älskar. Och jag är inte ensam, så bara att bänka sig framför valfri bildvisningsapparatur.

©Janne Ahlgren

Eländes elände. Året har verkligen inte börjat sådär vansinnigt upplyftande vad det gäller folks välbefinnande. Visst föds vi alla och en dag dör vi, men att förlora två giganter inom loppet av en vecka känns bara så fel! David Bowie kilade vidare först och idag nås vi av nyheten att Alan Rickman kastat in handduken också. Snyft och sorg! Förbannade cancer. Fy på sig!

Tabloiderna talar om Harry Potter-skådisen och det är så förbenat respektlöst. Visst, han spelade Professor Snape, men Rickman var så mycket mer än bara en Potter-figur. Jaja, kanske alla har sina egna uppfattningar om Rickmans storhet, men för mig är mannen Hans Gruber, Elliott Marston, Metatron, Alexander Dane & Marvin innan man ska se honom som Snape... som nog också var en bra roll, bland de bästa som serien visade upp.

Nu en ängel på riktigt...

Rickman var en teatermänniska i grund och botten och en populär sådan därtill. Han gjorde en hel del TV-arbete och röstjobb och även om han aldrig fick eller nominerades till en Oscar, så kunde han bära hem en BAFTA, Golden Globe, MTV Movie Award, People´s Choice Award, Emmy, Screen Actors Guild Award, Satellite, Scream och många mer okända byster därtill. Rickman kännetecknades som en pålitlig skådespelare som egentligen aldrig misslyckades med en rolltolkning.
Inga direkta skandaler, inga partnerbyten vart annat år, enbart en generös man vars hjärta bankade för rättvisa och välgörenhet.

Idag åker Dogma in i hemmabioapparaturen och jag ska minnas Rickman som jag vill minnas honom. RIP Rickman, you´ll be missed!

©Janne Ahlgren

Ja, det var ju som sagt den där tiden för priser... och antipriser. Man kan vara bra, bättre och bäst, men man kan också vara en sopa som inte borde befinna sig i samma rum som begåvade yrkesmän, möbler och kamerautrustning. Jag talar naturligtvis om Razzies och årets dynga har nominerats, precis som man hunnit göra sedan 1981.

SÄMSTA FILM
Fantastic 4 (I min värld är denna film vinnaren utan tvekan)
Fifty Shades of Grey (Uselt värre, men inte sämre än vad tantporr brukar vara)
Jupiter Ascending (Inte bra, men inte heller skit... kunde ha varit avsevärt bättre)
Paul Blart Mall Cop 2 (Man skrattar... tre gånger, och det är ju något det)
Pixels (Inte riktigt hundra, men borde inte vara nominerad. Det finns så många värre.)

SÄMSTA MANLIGA HUVUDROLL
Johnny Depp "Mortdecai" (Nja, jo, kanske...)
Jamie Dornan "Fifty Shades of Grey" (Absolut skräpperformance, antagligen en vinnare)
Kevin James "Paul Blart: Mall Cop 2" (Funkar, men är usel... men funkar, så inte en vinnare)
Adam Sandler "The Cobbler" och "Pixels" (Mångfaldig nominerad kan ta ett pris till)
Channing Tatum "Jupiter Ascending" (Inte usel nog för att vinna... eller ens förlora)

SÄMSTA KVINNLIGA HUVUDROLL
Katherine Heigl "Home Sweet Hell" (Vinner inte)
Dakota Johnson "Fifty Shades of Grey" (Vinner)
Mila Kunis "Jupiter Ascending" (Inte usel nog, men en av de sämsta rollerna hon gjort)
Jennifer Lopez "The Boy Next Door" (Sluta skådespela, please. Har gjort en eller två bra roller i hela sitt liv.)
Gwyneth Paltrow "Mortdecai" (Värdig en vinst, men kommer att förlora)

SÄMSTA MANLIGA BIROLL
Chevy Chase "Hot Tub Time Machine 2" och "Vacation" (Glansdagarna är över, det märks)
Josh Gad "Pixels" och "The Wedding Ringer" (Ingalunda en vinnare, ganska kul i själva verket)
Kevin James "Pixels" (Nej)
Jason Lee "Alvin and the Chipmunks: Road Chip" (Har inte sett, så kan inte säga vare sig bu eller bä)
Eddie Redmayne "Jupiter Ascending" (Överlägsen vinnare. Överlägsen!)

SÄMSTA KVINNLIGA BIROLL
Kaley Cuoco "Alvin and the Chipmunks 4: Road Chip" och "The Wedding Ringer"
Rooney Mara "Pan" (Kan nog ta hem Hallonet)
Michelle Monaghan "Pixels" (Nej, ingen vinnare)
Julianne Moore "Seventh Son" (En dag en Oscar, en annan dag ett Hallon... vem vet?)
Amanda Seyfried "Love the Coopers" och "Pan" (Icke, sa Nicke)

SÄMTA REMAKE/RIP-OFF eller UPPFÖLJARE
"Alvin and the Chipmunks 4: The Road Chip"
"Fantastic Four" (Kolossal skitfilm, vinnare)
"Hot Tub Time Machine 2" (Dum, dummare, korkad)
"Human Centipede III - Final Sequence" (Har inte sett, kommer inte att se)
"Paul Blart: Mall Cop 2" (Tidsfördriv för trailer trash, men harmlös)

SÄMSTA KOMBINATIONEN
Samtliga Fantastics i "Fantastic Four" (Typ JA!)
Johnny Depp och hans pålimmade mustasch i "Mortdecai" (Nja...)
Jamie Dornan och Dakota Johnson i "Fifty Shades of Grey" (Apselut!)
Kevin James och antingen hans Segway eller den pålimmade mustaschen i "Paul Blart: Mall Cop 2" (Inte värt att ens spekulera)
Adam Sandler och valfritt par skor i "The Cobbler" (???)

SÄMSTA REGISSÖR
Andy Fickman "Paul Blart: Mall Cop 2" (Vinner inte)
Tom Six "Human Centipede 3" (Vissa individer borde inte få göra film)
Sam Taylor-Johnson "Fifty Shades of Grey" (Borde vinna)
Josh Trank "Fantastic Four" (Vinner)
The Wachowskis "Jupiter Ascending" (Skam på er två)

SÄMST MANUS
"Fantastic Four" (Överlägsen i alla kategorier)
"Fifty Shades of Grey" (Underlägsen underhållning för desperata människor)
"Jupiter Ascending" (Med tweakad manus kunde denna ha varit... fortfarande dålig)
"Paul Blart: Mall Cop 2" (Suck, men inte en vinnare)
"Pixels" (Fortfarande på fel lista)

Vi får se hur det går, men som det nu ser ut är listan full av filmer som man - med ett undantag (Pixels) inte behöver se alls. Man klarar sig utan, så att säga.

©Janne Ahlgren

Sverige tillhör de länder i världen där man är mest jämställd oavsett om man är man, kvinna, svart, handikappad o.s.v. Klart är att alla inte upplever saken så, för även i de bästa system och de bästa intentionerna finns det fel som borde rättas till. Men vi har det generellt sett bra. Personligen är jag av den åsikten att samma jobb ska ge samma lön oavsett kön eller ras och att man med tiden kan hyvla bort de schismer och kontroverser som existensen i detta samhälle fortfarande har. Jag gillar inte kvoteringar vare sig det är feministiska krav eller etnicitetskrav. Jag känner massor av kvinnor som är höga chefer - jag är gift med en - och alla har vid valtillfället varit de mest lämpliga för jobbet... punkt slut. Jag vet att det finns en hel del rasism i Sverige och ju mindre desto bättre, men världen slutar inte med Sverige, det ska man veta. Själv har jag arbetat i länder där chefen inte bestått av lång, blond, rättvis individ i kostym och med ett brett, kamratligt leende. Och då fick jag uppleva omvänd rasism. Inte alls kul, så jag förstår de som inte blir gillade för deras ursprungs skull.

Jämställdhet ska det vara, naturligtvis

Nåväl, varav denna predikan då jag egentligen skulle prata om Oscarsgalan och dess senaste kontrovers där en hel del svarta skådespelare har informerat att de ska bojkotta galan och uppmanar andra att göra så också? Jo, det hela går denna gång ut på att alla nominerade är vita, kort och gott så. Men alla som spelat i olika filmer är inte vita. Aha! Rävspel och mygel, för helvete.

För att förstå det hela på denna enskilda nivå måste man dock förstå hela industrin och alla gör inte detta - inte ens de som arbetar inom den. I de bästa av världar skulle man naturligtvis inte ens behöva fundera på vem som är vit och vem som är svart, men vi lever inte ännu i Star Trek-utopin. Vi ska och måste försöka komma dit, men det tar tid. Man kan inte tvinga fram en storstad på en vecka, men man kan bomba en sönder på en dag. Och det är litet så de som protesterar nu resonerar utan att fatta att bojkotten i förlängningen inte gör nytta utan skadar försöken att göra branschen mer rättvis.

Men vad är då rättvist? Är det orättvist att Leonardo DiCaprio är nominerad men inte Idris Elba? Är det orättvist att Alicia Vikander kanske nu får en guldgubbe men inte Jada Pinkett Smith? Är det orättvist att Spike Lee inte får ens en nominering då Alejandro González Iñárritu har tre guldgubbar där hemma och kan få en till? Nåja, Alejandro är väl inte helvit utan mer latinsk (om man nu ska stämpla) och går även under namnet El Negro, så kanske det var ett dåligt exempel, men ni fattar.
Nej, det är inte orättvist, men i de bästa av världar är det inte helt rätt heller. För att fatta varför det kan bli såhär måste man begripa sig på hela industrin, hela branschen, och det från dess första början. Nöjesbranschen är inte som vilken som helst annan bransch. Och den har lååånga rötter. För att förstå det ännu bättre måste man skilja på underhållning genom tiderna och underhållning i Amerika.

Så länge som människan har existerat har det funnits underhållning. Innan film och TV fanns det enklare berättarskap, dans, sång, sport, tävlan o.s.v. Då människan var en urmänniska fanns det inga etniska skillnader att tala om och alla var mer eller mindre jämlika... påstår sociologerna, men glömmer gärna att vissa raser utrotade andra i samma veva, något som sker hela tiden och sker fortfarande.

Tidig underhållare

Hur som helst, och allstans där människan fanns, skapades det mer eller mindre per automatik en grupp personer som var mer lämpade att roa och underhålla andra än den generella populationen. Vissa var bättre på att brottas och andra på att berätta och spela upp en scen. Nu när alla fattar, så hoppar vi fram till filmhistorien. Då denna märklighet såg dagsljus hade man förhållandevis nyligen avskaffat slaveri i USA, europeiska länder styrde sina kolonier med järnhand och på väldigt få håll ansåg man att svarta eller andra raser än vita hade något större värde än att de kunde arbeta billigt och sluta klaga. Filmindustrins första tid dominerades av vita män som uppfann tekniken och som tog den till ställen som var exotiska. Man visade gärna upp massajernas dans och exotiska vyer, men då man skulle skildra berättelser, så var det vita män och sedermera kvinnor som stod för underhållningen. Skulle man visa upp en svart så var det en vit man med svärtat ansikte i bild. Brutalt, men sant.

Det var bättre förr. Romarna, för att ta ett exempel, hade för vana att titta på gladiatorspel och där spelade det ingen roll vilken färg man hade. Man skulle vara bäst och de som var bäst förtjänade all ära oavsett var de kom ifrån. Ja, somliga var slavar och dömda, men en hel del var frivilliga som var på jakt efter berömmelse och rikedom.
Men sakta vände sig världen ifrån alla som inte bekände färg... d.v.s. religionen blev något som man fick beakta med stor respekt. Religionen dikterade plötsligt att den och den har fel, vi har rätt och fogar man sig inte kan man kapa skallen av ofogsfolket. Då européerna var starka och väl krigiska kunde man börja kuva andra religioner bäst man ville och det ledde i förlängningen till att de som inte var vita troende i Jesu Kristi namn var s.k. sämre folk. Historien är fylld med berättelser vad man gjorde med sådana. Och trodde man på en påle i djungeln i Afrika eller på ett grishuvud på ett altare, så var man ju inte värd mer än sin vikt i bomull... slaveri!

Romarna brydde sig inte om färg bara resultatet var tillfredställande

Vi hoppar till USA - det är ju där Oscarsgalan går av stapeln. USA har en svart president, svarta senatorer och en befolkning där 72.41% är vita, 12,61% svarta och resten av olika sorter. Bara drygt 1% är av ursprungsbefolkning. Och hur kan det komma sig. Jo, vita från Europa kom till Amerika md början i anno 1492 och sedermera koloniserade de landet, drev ut eller dödade ursprungsbefolkningen och byggde upp en nation med hjälp av slavar som de importerade från mestadels Afrika. De vita immigranterna styrde och ställde, men slavarna byggde landet, odlade och skapade förutsättningarna.
Sedan blev det bråk om tillhörighet, slaveri och andra saker och man slog ihjäl varandra en masse tills 1865, då man ansåg att slaveri var inget bra och skulle förbjudas. Miljoner slavar fick sin frihet, men de hade vare sig pengar, husrum eller förutsättningar att gå fritt vidare, så de flesta stannade kvar där de redan slitit ut sig och arbetade för sina forna herrar eller försökte skapa nya liv i områden som var så taskiga att inte ens giriga vita ville ha dem.
Vissa svarta kom dock att stiga i rang och ibland annat underhållningsbranschen fanns det gott om öppningar för duktiga musiker, dansare och performers av alla de slag. Men att slå igenom i ett land där halva befolkningen fortfarande är sura över att ha förlorat inbördeskriget, ja, det var ju inte lätt. Och där 75% var vita.

Historien visar dock att från de svarta leden steg det upp en rörelse i musik som söker sin motsvarighet - helt i klass med europeisk, klassisk musik. Artisterna som tog den svarta musiken in i finrummen och som ställde sig på scen för att hyllas av miljoner är de verkliga hjältarna. Många fick känna av rasismen, men många kom att gå så långt som man som artist kan gå, oavsett färg. Om någon tror att bluesen kom från Gary Moore och Eric Clapton så får man fundera en gång till. Den populärmusik vi älskar att lyssna på kommer idag till stora delar från en svart kultur.

Men på filmsidan var det en annan sak. Man fick höras och på scen fick man synas, men ett nytt medium skulle nog inte passa de svarta. Film var underhållning för rika vita, skapad av vita och fulländad av vita. Det var inget annat än pur rasdiskriminering även om man kanske förklarade bristen på svarta i film med att de inte tålde lamporna på set, balansen på bilden blev konstig och svarta ville ju ändå bara se andra svarta på film. En underhållningssugen, vit publik skulle inte roas av att se svarta skådespel... för att inte tala om svarta dramer.
Kort sagt: Vita vill se vita på duk och har svårt att se med empati på dem som de tidigare trampat på och tvingats avstå ifrån. Och de vita var och är i majoritet. Kalla fakta.

En gång fick vita spela svarta

Nu lever vi i moderna tider och man har deklarerat att alla ska vara jämlika och alla ska behandlas på samma sätt. Fina ord, fin mening, men i slutändan har USA inte kommit så långt ifrån sin gamla historia. USA må ha en svart president och svarta senatorer, svarta ledare, svarta finansmän, men landets vissa branscher leds helt och hållet av vita män. Hollywood var en gång i tiden ett ställe där hundratals små studior tillverkade film och där man skapade underhållning för sin vita publik. Idag består etablissemanget av sex jättar som delats upp i tiotals, specialiserade organisationer, men det är Warner, Walt Disney, NBCUniversal, Sony Pictures, Fox & Paramount som äger stället.
Warner ledas av amerikanska businessmannen Kevin Tsujihara, 51 år gammal och Hollywoods första ledare med asiatiskt ursprung. Gift, två barn.
Disneys filmverksamhet leds av Sean Bailey, vit, född 1970.
NBCUniversal styrs av 57-årige Steve Burke, en vit businessman.
Sony styrs av Sony och leds i USA av Steve Bersh, en vit filmveteran som rott iland med många stora succéer.
Fox går i Jim Gianopulos koppel, en vit trotjänare som hyllats för sina insatser i branschen.
Paramount. Brad Grey. Vit, 58, o.s.v.
Ni fattar galoppen. Det finns förvisso några svarta chefer också, men filmbranschen är fortfarande i grund och botten en jättevit bransch.

Fel? Naturligtvis är det fel! Men detta är fakta och vi får ändå vara tacksamma att det skett en förändring som gett även andra än vita chansen att excellera framför och bakom kameran. Vi har svarta Oscarsvinnare och även om de inte är lika många som de vita så finns de och de kommer med tiden att bli fler. Men en bransch som baserar hela sin existens på pengar, vinst och makt kommer inte att ändras genom en protest eller bojkott av galan. En gala av tusentals galor. Man får sin bild i tidningen och kanske får man gehör i viss mån, men många skjuter sig själva i rumpan genom att bojkotta Oscarsgalan. Deras chanser till vinst any time soon minskar avsevärt och Oscar är trots allt det som alla vill ha. Påstå gärna något annat och man ljuger.

Jada har glömt att hon fått några priser också

Klart är att man måste få en förändring i saken, men att svartlista och gråta i medierna är inte rätt väg. Alla måste inse att Oscarsgalan är bara en del i den enorma ekvation som gör att vi kan fortsätta att få se på välproducerad film. Att vända en oceanångare är ingen lätt uppgift, men då man har lyckats - och man kommer att göra det - ska vi se att tiderna förändras. Jag är blott 54 år gammal, men redan under min tid som filmskribent har det hänt saker som knappt går att begripa. Så det kommer att ske oavsett om Pinkett och Lee gapar sig hesa och söker sympati. De borde skapa konstruktiv, kritisk dialog istället för att kategoriskt hacka på denna trögvändande båt. Det är som att klyva ved med hammare... funkar inte.

Slutligen en sak som man kanske inte tänkt på. Oscargalan är en gala bland tusen andra. Den är oerhört viktig för den engelsktalande filmindustrin, det kan man inte neka. Och i år - som alla år tidigare - är den väldigt vit. Onödigt vit, men nu är det som det är. Jag tror inte att rasism har något att göra med saken. Det är pengar som styr och då så sker hamnar alltid någon i knipa. Hur skulle det se ut om man plötsligt kvoterade in andra än vita skådespelare in i nomineringarna. Kanske de vita ändå skulle vinna och protesterna skulle hagla. Kanske skulle de svarta vinna och gissa om de vita skulle hålla tyst. Nej, vi behöver mer acceptans och bättre dialog innan vi får se att Oscarsgalan blir rättvis.

PÅ annat håll, säg t.ex. i Indien - som är världens största filmnation - har man dussintals festivaler och prisutdelningar och få är de filmer där som är direkt vita. Man föredrar sina egna. Rasism? Nej, inte alls. Man har filmpriser i Marocko, Polen, Senegal, Sydafrika, Pakistan, Bangladesh, Japan, Kina... och buntar man alla dessa ihop så är amerikansk, vit film i minoritet. Så man tager i USA till de knep man kan för att promota sina egna produkter och ibland blir det så fel. I år blir det fel... lika fel som de flesta andra år, men vi är på väg åt rätt håll, det är jag ganska säker på. Under min livstid blir Oscarsgalan mer rättvis och det utan bojkott och naiva protester.

Alla filmer bedöms inte i USA

Jag kommer inte att bojkotta galan. Jag vill se det hela och njuta av underhållningen. Jag uppskattar filmerna, skådespelarna och kreatörerna oavsett vad de heter, vilken färg de har eller huruvida de prisas med utmärkelser, men jag gillar inte gnällspikar. Jag sympatiserar med åsikten, men gnäll mindre och gör mer.

©Janne Ahlgren

Nu händer det som tur är väldigt sällan men ibland dyker det upp en release som helt och hållet saknar undertexter. Ingen stor sak tycker nog många men för vissa personer är det faktiskt en nödvändighet så för egen del har jag väldigt svårt att förstå att det fortfarande dyker upp sådana releaser. Eftersom jag inte skulle ge mig på att se en film där jag inte förstår språket och jag vet att text saknas så tar jag inte upp dem i detta blogginlägg. De som jag istället syftar på och som skapar mest problem är de engelskspråkiga filmerna som saknar undertexter. Det har absolut inte att göra att jag är dålig på engelska. Tvärtom kommunicerar jag i alla fall på vardagar tack vare mitt jobb mer på engelska än svenska och har i perioder också jobbat utomlands där all kommunikation sker på engelska så det handlar inte om det heller utan det är något helt annat det beror på.

Det är uppenbart att gruppen som är allra mest beroende står för en väldigt liten del av befolkningen. Jag pratar såklart om de som är hörselskadade så gravt att de inte går att korrigeras med hörapparat men det finns även andra grupper. Det kanske är en skröna men eftersom jag själv är i det närmast halvblind med relativt starka glasögonglas tycker jag att min hörsel tvärtemot är väldigt skarp. "Problemet" för undertecknad är istället att jag har två småbarn som inte alls trivs med att spendera vaken tid utan någon form av aktivitet. Att låta sina föräldrar få njuta av lite tid framför dumburken får sällan ske i några längre stunder och då vi ändå försöker oss på detta konsttycke verkar stor energi läggas på att utöva diverse störande ljud för att dra till sig uppmärksamhet. Det är under dessa stunder det krävs någon form av text för att helt enkelt kunna hänga med i vad som händer. Det kvittar om texten är på svenska eller engelska bara den finns där.

Som småbarnsförälder finner man undertexter som ett måste.
Att missa några minuter i en film med mycket dialog är inte nämligen alls att rekommendera då det kan leda till att man missuppfattar stora delar av handlingen i filmen. Tro mig det har hänt mig flera gånger och när man tror man är på banan igen kanske man missar ytterligare snack och vips har man ingen aning om vad det handlar om igen. Jag tror vem som helst kan hålla med om att större delen av filmunderhållningen blir ganska förstörd av detta. Ifall det däremot finns text kan man hänga med i handlingen på ett helt annat sätt och även om delar av filmupplevelsen rubbas något har man i alla fall kvar helhetsbilden.

Det är som tur är mestadels på importfilmer som undertexter saknas så just därför upplever jag inte detta problem med svenskspråkiga filmer. Annars hade såklart samma problem gällt för dessa. I Sverige verkar man ha förstått behovet eftersom det var väldigt länge sedan jag hade problem med detta på en svensksåld release. Tror senast det var en komediserie som saknade undertext men då gjorde det knappt någonting eftersom det enda man missade var kanske någon detalj till ett skämt och inte avgörande delar av handlingen. Man skulle därmed kunna dra detta ett steg längre och säga att undertexter är viktigare i vissa genrer än andra. Ta till exempel en dramafilm med mycket dialog och ställ den mot en flamsig komedi eller en mysteriethriller där det krävs att tittaren själv tänker till lite och jämför med en effektfull actionfilm.

Hur som helst hoppas jag att även utländska utgivare själva inser detta problem och ser till att lägga till undertexter på alla sina releaser så att även de utsatta grupperna kan avnjuta alla deras filmer. För som det är nu är det något åtminstone jag själv och förmodligen även flertalet andra som väljer bort dessa helt och hållet så det borde även finnas en hel del pengar att tjäna.

Jag avskyr med hela min existens den här tiden mellan vinter och vår då det är varken kallt eller varmt, då regnet blåser med orkanvindar rakt in i näsan och då gården blir en lervälling utan dess like. Något som två stora hundar uppenbarligen gillar och drar gärna med sig halva egendomen in i köket sina pälsar. Hur kul som helst. Not! Då arbetsdagen är slut är man själv helt slut och att ta en inspirerande promenad eller fixa något utomhus är out of the fu***ng question.
Ja, men du måste klä dig efter vädret.. Det måste jag inte alls. Jag vill sura i soffan och som på beställning kom jag på att man kanske skulle plöja en TV-serie eller två. Men vilka? Vilken?

Våra hjältar i vardagsmundering

Efter många om och men kom jag fram till att jag ska kika på något som jag inte redan sett. Ring, ring och son d.ä. tipsade om en actionserie som jag har lyckats undvika helt. Jag har faktiskt inte ens hört talas om den, tror jag. Strike Back skulle den heta och så fick det bli. Jag anade en viss skadeglädje i sonens röst, men visste inte riktigt varför. Nu vet jag. Han trodde att jag sökte i alla fall någon sorts intellektuell kamp, men efter 4 säsonger och 40 avsnitt Strike Back kan jag summera saken som så, att om man skulle skala bort allt ultravåld och sex från serien, så skulle man ha kvar en episod dialog som bestod av svordomar och one-liners. Och jag älskade det hela.

Man är specialister i alla miljöer

Strike Back är en actionserie utan någon större ambition att vara den intellektuella mannens/kvinnans livsinspirerande kvällsnöje. Den ger oss fyra säsonger händelser som tar oss från ett hörn i världen till ett annat. Man jagar allt från terrorister till knarkfolk och statsapparater. Man tillhör Section 20, en hemlig gren av Brittiska Underrättelsetjänsten och en liten grupp specialister färdas bollen runt för att förgöra fienden. Varje säsong har en sammanhängande anknytning men vissa anknytningar färdas över säsongsgränserna. Huvudpersonerna är två stenhårda yrkessoldater, amerikanen Sgt Damian Scott (Sullivan Stapleton)... som på riktigt är australiensare... och engelsmannen Sgt Michael Stonebridge (Philip Winchester)... som är amerikan men som studerat i England. De tar sig an vem som helst, var som helst och när som helst. Som backup finns under säsongers gång bl.a. karaktärer som spelas av Rhona Mitra, Robson Green, Liam Carrigan, Milauna Jackson... och på motsatta sidan hittar vi bl.a. Charles Dance, Vincent Regan, Michelle Yeoh, Liam Cunningham, Dougray Scott och massor av andra som man nog känner till. Kan inte alltid placera, men vet nog att man sett dem förut. Tänk bl.a. Spartacus.

Humor och viss romans förekommer

Alltså far man världen runt och dödar folk som om dessa vore Zikamyggor. Serien behagar inte fundera på saker som moral och etik, vett och etikett. Den öser på, hjärnsubstanserna strittar och så knullar man på saken. Amen. Intrigerna är inte komplicerade, men varje avsnitt slutar med en cliffhanger och serien lyckas överraska nu och då med oanad styrka och volym. Man ger ingen nåd åt någon alls. Efter första säsongen fattar man hur varje episod är uppbyggd och man kan förvänta sig minst en massiv vapenstrid, massor av lönnmord och sex där allt annat är visibelt utom mannens könsorgan. Softporr helt enkelt. Inte helt avvikande från Cinemax andra presentationer där man kan hitta allt från våld till vad som kallas för Softcore Erotica Programs. Jo tack, nu vet vi. Ja, efter Banshee visste jag nog redan. Cinemax är distributören och beställaren, produktionsbolaget heter Left Bank Pictures och har bl.a. haft fingrarna i engelska Wallander och Outlander. Strike Back baserar sig på en roman skriven av f.d. SAS-officeren Chris Ryansäventyr och man kan väl säga som så att det hela ser trovärdigt ut. Produktionsvärdet är skyhögt och med undantag av små CGI-missar nu och då ser varje episod ut som en långfilm borde se ut varje gång man ser den.

Alla är inte snälla!

Skådespelarna är duktiga. Kanske inte Oscarklassen, men charmiga, roliga och byggda så att de kan passera som yrkessoldater. Buddykemin mellan Stapleton och Winchester är bland det bästa man kan se och kemin mellan dessa och de andra i Section 20 varierar mellan avsky och beundran. Birollerna befolkas av idel kunnigt folk, men alla har inte en lång livslängd. De som har det får visa mer register än de fått visa i andra sammanhang och i långfilm. Urbota dumt och spekulativt, dataspelsaktigt och ganska fånigt. Men har man börjat kan man inte sluta. Strike Back naglade mig in soffan och efter fyra säsonger känner jag att det får räcka. Nu är det bra. Mer skulle ha varit för mycket, men mindre för litet.
Nu ska man dock veta att det också finns en miniserie på 6 delar som föregår själva Strike Back och där får vi stifta bekantskap med våra hjältar, men denna finns inte mig veterligen att köpa just nu. Man får en liten recap till den i första episoden av första säsongen. Hur som helst: Skitbra serie som inte filar ner din intelligens eller kräver ens ditt stora engagemang. Se, njut och förfäras.

Kvinnor kan också!

©Janne Ahlgren

Igår såg jag Deadpool. Fullsatt och som vanligt var det en särdeles förväntansfull samling allehanda serienördar som hade samlats på plats. Många har sett framemot filmen och inte minst trailerkavalkaden som föregått Deadpool har gett all anledning till att förvänta sig något extraspeciellt.
Jag vet att alla inte kommer att gilla filmen. Jag vet också att alla i salongen förmodligen gillade den till vansinne. Man satt plikttroget kvar till efter eftertexterna... för man visste, hehe. Man applåderade, man skrattade läpparna av sig och suckade av välbehag till briljanta effekter. What´s not to like?

Och jag då? Jo, jag går inte in på handling eller prestationer. Jag säger bara som så att i denna genre, och nästan alla andra också, finns det knappt konkurrenter. Det ska mycket till om man ska toppa Deadpool. Alltså:

© Janne Ahlgren

Filmfestivaler finns till höger och vänster. Vissa av dem delar ut priser och andra samlar bara ett gäng halvmögliga fantaster till sina visningar och kanske får somliga filmer sedan ett utnämnande som en sorts vinnare - något som man aktivt använder i sin marknadsföring senare. Vissa galor och tillställningar besöks av hundratusentals och andra visar endast Dogmafilmer, kortfilmer och konstfilmer för en mindre grupp konnässörer. Det finns av alla de sorter från prestigefyllda Cannes, där vinnaren av bästa film kammar hem en guldpalm, till Infarten till Breviks Filmdagar och dess Gyllene Höneskit. Den hittade jag på. Eller?

Nåja, bland alla filmfestivaler och tävlingar, priser och uppmärksammade tillställningar finns det bara en som tas på riktigt allvar av alla filmbolag. Det är naturligtvis Oscars®galan som är den största, äldsta och mest prestigefyllda av alla. En Oscars®nominering är toppen, en statyett av den gyllene gubben garanterar ofta ekonomisk framgång för såväl mottagaren som hela den filmen han medverkar i. Men garanterar Oscar® kvalité? Vi får se.

Det hela började redan år 1927 då 36 st prominenta filmskapare, producenter, regissörer och skådespelare beslöt att instifta en organisation vars främsta uppgift var att främja konstformen och vetenskapen i film, att främja samarbetet bland kulturella, pedagogiska och kreativa ledare, att belöna extraordinära insatser, att främja tekniska lösningar för den mekaniska delen av film, att erbjuda ett forum för olika branscher och yrken, att representera kreatörerna inom film och att föra samman filmkreatörerna med den allmänna publiken. Vidare ska detta vara befriat från politiska och ekonomiska aspekter. Och så heter deklarationen än idag.

The Academy of Motion Picture Arts and Sciences, som organisationen heter, består i dag av ca. 5.700 medlemmar uppdelade i 17 olika yrkeskategorier. Att bli medlem kräver en speciell inbjudan av styrelsen och inbjudan måste sponsras av minst två ledamöter. Vidare måste den invalda ha utmärkt sig inom den yrkeskategorin som han ska representera. En Oscar® banar vägen in, men en nominering eller ett annat pris kan vara nog så hjälpsamt. Detta i alla enkelhet.

Alla vill ha...

Alla röstberättigade lämnar sina röster och man kan lugnt säga, att en stor del av dessa röstar på sina "favoriter" p.g.a. effektiv lobbyverksamhet, mutor, påverkan av reklam o.s.v. I vilket fall som helst hävdar organisationen att då toppkrafterna inom industrin ger sin opinion om andra toppkrafter i industrin, kommer slutresultatet att vara trovärdigt och helt rättvist. Något som man kan diskutera eftersom aktiva, dock anonyma, medlemmar har själv berättat att de röstar på den som skickar de bästa mutorna eller den de är nära vänner med. Det blir inte helt rättvist, eller hur? Nu är detta en skröna, men den kan vara hur sann som helst, beror vem man frågar.

Kritiker till Oscar® menar att hela ceremonin och röstsätten är orättvisa och hjälper inte "bra" filmer fram, men å andra sidan är man allmänt ganska enade om att usla filmer eller enskilda prestationer sällan nomineras och att en nominering kan ekonomiskt sätt vara minst lika viktigt som en statyett. I slutändan, för oss vanliga dödliga, är det ändå den magnifika och glittriga Oscars®galan som är filmårets höjdpunkt och inte nödvändigtvis de priser som delas ut. Visst, galan är till för prisutdelning, men vad betyder nu en Oscar® för de miljoner människor som vill se en glimt av framgång. Dessutom hävdar vissa att Oscar®statyetten eller nomineringen inte alls garanterar hög kvalité på produkten. Förlorarna brukar yttra så för det mesta och de som aldrig nominerats eller satt sin fot i närheten av strålglansen vet knappast mer än medelamerikanen som lyssnar på morgonnyheterna med ett halvt öra. Man snackar mycket, men vet ofta inte hur saker och ting ligger till. Guldgubbesnack är som en politisk diskussion eller kanske något mer angeläget i mindre skala, säg, sjukvårdens effektivitet. Kritiker finns, hatare likaså och de flesta har inte en susning om vare sig politiken eller verkligheten. Spelet bakom Oscar® är ett spel som man spelar på hög nivå, ja, den högsta nivån, för det är i slutändan frågan om pengar. Massor av pengar. Och vad gör man inte för pengar? Jo, man skapar bra filmer som ger präktiga vinster och galans glittrighet kan betyda skillnaden mellan en filmskapares tjocka plånbok eller dennes plats i soppkön.

Och visst är galan magnifik, det måste man ärligt medge. Gräddan i filmindustrin samlas till en lååång tillställning där allt från journalisters frågor till prisutdelning till efterfest styrs av ett gäng stenhårda producenter. Ingenting lämnas för slumpen och även om missöden och s.k. bloopers förekommer, så kan man tro att allt är planerat. I bakgrunden kämpar några tusen personer året om för att skapa vad som idag kan betecknas som det största, enskilda nöjesarrangemanget i världen. Där bleknar ungefär alla andra galor i jämförelse och det med besked. Inte utan orsak.

Den första Oscars®galan anordnades den 16 maj 1929. Hela 250 biljetter såldes till det svindlande priset av $10. Sedan fanns ingen spänning i vem som skulle vinna för resultatet var i förväg och media hade publicerat dem. Först 1941 gick man till det röstsätt som idag används. En annan faktor som är gemensam med forna tiders Oscars®gala och de nutida är det enorma intresset från såväl media som publik. Andra året sände lokalradion i Los Angeles en hel timme live. Inte mycket i jämförelse med dagens 6 timmar långa sändningar som kan ses runtom hela världen och kammar ihop över en miljard åskådare. Och biljetter säljs inte länge. Det är bra att ha en inbjudan om man vill vara med, annars?!

Första året delade man ut 15 priser, alla till manliga mottagare... utom en. Den absolut första statyetten gick till Emil Jannings för utomordentliga prestationer i två filmer. Följande år fanns bara 7 kategorier kvar, men sedan de dagarna har man sakta men säkert utökat antal kategorier till dagens 24. Även andra pris delas ut i samband med galan, bl.a. Irving G. Thalberg Memorial Award för högklassig verksamhet inom film och den nyare Gordon E. Sawyer Award för tekniska lösningar inom film. 5 extra kategorier finns.

Smått pompösa förhållanden jämfört med, ja, alla andra galor i världen

Oavsett de olika priserna och utmärkelserna är det ändock statyetten, guldgubben, Oscar® som är den mest åtråvärda prylen att bära hem. Själva statyetten skapades av George Stanley, en Los Angeles konstnär, som visionerade en ridderlig och ståtlig typ på en filmrulle med ett svärd framför sig. Så kom Oscar® till. I och för sig hette den inte Oscar® ännu då utan Academy Award of Merit. Oscar®namnet kom till, enligt en version, genom att en Margaret Herric menade att statyetten påminde henne om hennes farbror Oscar (inget ®). Man påstår att det var Walt Disney som använde namnet först. Statyetten själv är oförändrad från första avgjutningen men undantag av foten som blivit tjockare. I vilket fall som helst är Oscar® den mest kända statyetten genom tiderna. Det kan man inte argumentera emot.

Då man nu kommer ihåg att en Oscar® är den av experterna...hmmm... och av publiken mest uppskattade utmärkelsen, kan man fråga sig om den är värd att framstå som det finaste priset en filmskapare kan få? Min gode vardagsantagonist, Danske Niels, menar att det hela är ett kommersiellt jippo som inte alls garanterar en hög klass på filmen. Är det så? Åter igen så är filmens eller prestationens excellence i åskådarens ögon och om man vill påstå att Gudfadern (1972) inte är en film värd Oscar® i kategorin bästa film och därmed en överskattad produkt, så han man rätt till denna åsikt. Danske Niels har just denna åsikt och jag respekterar den även om jag själv anser att Gudfadern är överlägsen jämfört med de andra nominerade det året och helt lysande även om man jämför den med senare tiders, motsvarande filmer. Smaken är som baken, men detta säger en hel del om hur högt man värderar en Oscar®.

Lika litet som man vet helt säkert vem som kommer att vinna denna hedersbetygelse, som väcker så mycket avundsjuka och så många åsikter, kan man veta vem som kommer att göra bort sig i direktsändning, vem som faller för konferencierens elakheter och vem som gör årets politiska eller humanitära manifestation. År 2000 dominerades av hederspriset som gavs till Elia Kazan för livslång verksamhet i rörliga bilder. Detta uppskattades inte av alla närvarande eftersom Kazan hörde till de filmskaparna som angav sina kolleger som kommunister inför McCarthys kommunistjägare på 50-talet. Kazan stöttades av Robert de Niro och Martin Scorsese på scenen, men i bänkraderna kunde man se bl.a. en Nick Nolte som vare sig applåderade eller gav någon stående ovation. Och varje år får man se någon sorts manifestation. Om den inte kommer från publiken eller någon prismottagare som blir galen, så kan man vara säker på att konferencieren ställer till med diverse roligheter. Fenomenet selfie fick en helt ny dimension då Ellen DeGeneres lät knäppa av en bild på sig själv och en trupp glada deltagare i munter feststämning mitt under sändning 2014 och beställde pizza på saken till de som var hugade. Oförglömligt.

Galan kan bli enastående kul för såväl deltagare som åskådare

Man kan säga, att man inte uppskattar Oscar® eller de filmer som hedras, men få kan motstå konferencierens uppträdande genom tiderna. De senaste åren har Oscars®galan presenterats av en massa olika människor, men Whoopie Goldberg och Billy Crystal, båda gudabenådade komiker har gjort många uppträdanden. Bland andra lyckade framträdanden har man kunnat observera Seth McFarlane, Chevy Chase, Jack Lemmon, Johnny Carson och Bob Hope. Mindre lyckade framträdanden har givits av bl.a. David Letterman, James Franco & Anne Hathaway och Goldie Hawn. Men ändock kul för oss åskådare eftersom hela tillställningen är så magnifik och långt ifrån den grå vardagen. I årets upplaga ska Chris Rock upprepa sin insats från 2005, men årets gala är kontroversiell redan innan den gått av stapeln. I år är ras och genustänkande heta ämnen och somliga har fått för sig att rentav bojkotta det hela.

Årets värd är Chris Rock

När man sedan värderar en Oscar® och dess mottagare, utan att se till själva tillställningen, måste man komma ihåg att bara en av de nominerade kan vinna och har man en egen favorit, så känns det orättvist att en annan tar priset. Som en grundregel kan man dock med lätthet påstå att man aldrig delat ut en Oscar® till någon som inte förtjänat priset! Alla mottagare har gjort sig värdiga och alla nominerade är minst lika bra som vinnaren. I slutändan avgör ju den personliga smaken och man måste komma ihåg, att även de som aldrig nominerats är konstnärliga verk som bör bedömas av vanliga åskådare. Min åsikt är dock entydig: Den film eller den konstnärliga person som mottagit denna hedersbetygelse, hur kommersiell och glittrig den än må vara, har gjort sig förtjänt av respekt och ära, något som kan komma att försvinna direkt efter att man medverkat i en dålig film. Ära är flyktigt och bara de bästa kan hålla sig vid berömmelsens roder längre än några år. Guldgubben är ingen garanti, utan snarare en vägledare för såväl oss konsumenter som den celebritet som tar del av den på ett mera kännbart sätt.
Som vanligt följer Filmguiden galan i realtid och vår Oscarsstatistik ska vara i rätt ordning samma stund som saker och ting händer. Vi återkommer med kommentarer efter galan.

©Janne Ahlgren

Suck och pust. Nu är det slut för en stund. Galorna har avlöst varandra, tävlingar om vem som är bäst och vem som inte är det har haglat över oss i en strid ström, men äntligen har man avklarat Oscargalan (bäst) och Golden Rasberry Awards (sämst). Många blev glada och andra inte, men för oss som ser på film är galornas resultat egentligen inte så viktiga. Det är strålglansen som betyder en hel del, att ens favoriter vinner är en bonus. För filmbolagen är en vinst dock värd miljoner... om inte rentav miljarder. Man kan inte få bättre publicitet för sin film än vad en Oscarstatyett... eller fem kan erbjuda.

Alltså börjar vi med att titta på dem som inte vann en Oscar och som inte ens var nominerade. Dessa sopprötter till folk och film hittar vi på hornkuddornas egen gala där stjärnglansen är lika frånvarande som en orgie magasinråttor på en Michelinrestaurang. Och för en gångs skulle tippade jag rätt på nästan alla kategorier. Så...
Årets Sämsta film(er): Fantastic Four & Fifty Shades of Grey. Serves you right!
Sämsta Manliga Skådespelare: Jamie Dornan. Visste det. Fifty Shades of F***!
Sämsta Kvinnliga Aktris: Dakota Johnson. Fifty Shades igen.
Sämsta Manliga Biroll: Eddie Redmayne. Hahahahahaaaaaa. Fullträff för Jupiter Asceding.
Sämsta Kvinna i biroll: Kaley Cuoko.
Sämsta Remake/Rip-off eller Sequel: Fantastic Four. Fullträff igen!
Sämsta Par eller team: Jamie Dornan & Dakota Johnson. Muahahahaaa!!!
Sämsta Regissör: Hosh Trank. F4 är verkligen dålig!
Sämsta Manus: Paul Blart: Mall Cop 2. Vad överraskad jag blir!

Det om Razzies. Inga överraskningar här. Ja, annat än att Adam Sandler inte fick ett pris. Han brukar ju får det. Sylvester Stallonehedrades från att vara en reguljär nominerad och mångfaldig vinnare i örkelklassen till att ha istället kravlat sig fram och fått en nominering i Oscarklassen istället för sin insats i Creed.

Och så Oscarsnacket, som sig bör. Vad är det mer med det.
Fetstil är vinnaren, kommentarer längre ned på sidan.

BÄSTA FILM
The Big Short
Bridge of Spies
Brooklyn
Mad Max: Fury Road
The Martian
The Revenant
Room
Spotlight

BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE
Bryan Cranston, Trumbo
Matt Damon, The Martian
Leonardo DiCaprio, The Revenant
Michael Fassbender, Steve Jobs
Eddie Redmayne, The Danish Girl

BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE
Cate Blanchett, Carol
Brie Larson, Room
Jennifer Lawrence, Joy
Charlotte Rampling, 45 Years
Saoirse Ronan, Brooklyn

BÄSTA MANLIGA BIROLL
Christian Bale, The Big Short
Tom Hardy, The Revenant
Mark Ruffalo, Spotlight
Mark Rylance, Bridge of Spies
Sylvester Stallone, Creed

BÄSTA KVINNLIGA BIROLL
Jennifer Jason Leigh, The Hateful Eight
Rooney Mara, Carol
Rachel McAdams, Spotlight
Alicia Vikander, The Danish Girl
Kate Winslet, Steve Jobs

BÄSTA ANIMERADE LÅNGFILM
Anomalisa
Boy and the World
Inside Out
Shaun the Sheep Movie
When Marnie Was There

BÄSTA FOTO
Carol
The Hateful Eight
Mad Max: Fury Road
The Revenant
Sicario

BÄSTA KOSTYM
Carol
Cinderella
The Danish Girl
Mad Max: Fury Road
The Revenant

BÄSTA REGI
The Big Short
Mad Max: Fury Road
The Revenant
Room
Spotlight

BÄSTA DOKUMENTÄR (LÅNGFILM)
Amy
Cartel Land
The Look of Silence
What Happened, Miss Simone?
Winter on Fire: Ukraine's Fight for Freedom

BÄSTA DOKUMENTÄR (KORTFILM)
Body Team 12
Chau, beyond the Lines
Claude Lanzmann: Spectres of the Shoah
A Girl in the River: The Price of Forgiveness
Last Day of Freedom

BÄSTA KLIPPNING
The Big Short
Mad Max: Fury Road
The Revenant
Spotlight
Star Wars: The Force Awakens

BÄSTA UTLÄNDSKA FILM
Embrace of the Serpent
Mustang
Son of Saul
Theeb
A War

BÄSTA MAKEUP OCH HÅR
Mad Max: Fury Road
The 100-Year-Old Man Who Climbed out
the Window and Disappeared
The Revenant

BÄSTA MUSIK (ORIGINAL SCORE)
Bridge of Spies
Carol
The Hateful Eight
Sicario
Star Wars: The Force Awakens

BÄSTA MUSIC (ORIGINAL SÅNG)
"Earned It," Fifty Shades of Grey
"Manta Ray," Racing Extinction
"Simple Song #3," Youth
"Til It Happens To You," The Hunting Ground
"Writing's On The Wall," Spectre

BÄSTA SCENOGRAFI
Bridge of Spies
The Danish Girl
Mad Max: Fury Road
The Martian
The Revenant

BÄSTA ANIMERADE KORTFILM
Bear Story
Prologue
Sanjay's Super Team
We Can't Live without Cosmos
World of Tomorrow

BÄSTA KORTFILM
Ave Maria
Day One
Everything Will Be Okay (Alles Wird Gut)
Shok
Stutterer

BÄSTA LJUD
Mad Max: Fury Road
The Martian
The Revenant
Sicario
Star Wars: The Force Awakens

BÄSTA LJUDEFFEKTER
Bridge of Spies
Mad Max: Fury Road
The Martian
The Revenant
Star Wars: The Force Awakens

BÄSTA SPECIALEFFEKTER
Ex Machina
Mad Max: Fury Road
The Martian
The Revenant
Star Wars: The Force Awakens

BÄSTA MANUS BASERAD PÅ FÖRLAGA
The Big Short
Brooklyn
Carol
The Martian
Room

BÄSTA ORIGINALMANUS
Bridge of Spies
Ex Machina
Inside Out
Spotlight
Straight Outta Compton

Jag är egentligen inte ens förvånad även om jag gissade fel i några kategorier. Dock var det ganska självklart att Revenant och Mad Max skulle kapa en del för sig, MM mer än The Revenant vilket var en liten överraskning. Att The Martian inte gjorde så bra ifrån sig är litet förvånande, men egentligen inte sådär chockerande som vissa säkert vill mena. Filmen är bra, men den är kanske ändå inte exceptionell. Det är väl inte The Revenant heller, men Leos film är så snygg och intensiv att man vill nästan slå knut på sig själv.
Leonardo DiCaprio gjorde sig förtjänt av sin guldgubbe, det är inget snack om saken även om årets Razziehjälte Eddie Redmayne också kunde ha fått en, men å andra sidan har han ju en redan, så...

Brie Larson har gjort sig förtjänt av sin vinst fast jag skulle nog ha valt såhär med facit i handen gamle Charlotte Rampling. Mark Rylance fick sin gubbe och inte mer än rätt fast jag lade pengar på Tom Hardy. Faaan! Å andra sidan kunde man ha gett birollsgubben till vem som helst och en av de som egentligen borde ha fått den är Stallone i Creed. Alla var lysande i sina roller.
Ja, det var Alicia Vikander eller Jennifer Jason Leigh i mina böcker. Vikander var bäst och detta var ett rättvist val.
Att Disney/Pixars Insidan Ut vann är inte konstigt. Den hade egentligen ingen konkurrens i år.

Fotot i The Revenant var enastående bra. Bara att gratulera och se filmen igen. Det är den värd, för den ser förbaskat fin ut. The Martian och Mad Max skulle också ha kunnat få utmärkelsen, men inte denna gång. Dock visuellt fina filmer alla.
Att Bästa Kostym gick till Mad Max är inte konstigt. Man har tagit i så att säga. Vissa gillade inte detta, men andra gjorde det. Det som hade betydelse gjorde det, kan man säga.
Regipriset gick till mannen vars namn är svår att skriva, men låt vara så. Här kommer den igen: Alejandro G. Iñárritu. Hehe. Jag skulle dock ha velat se priset även hos George Miller, men inte denna gång uppenbarligen. Kanske nästa gång, kanske inte. Alla får inte en gildgubbe hur de än försöker.

Klippningen i The Revenant och Sicario var onekligen intensiva, men Mad Max klådde dessa med några noslängder. Att Star Wars VII också var nominerad är inte mer än rätt och vilken som helst av dessa kunde med heder ha vunnit. However, det finns bara en!
Musiken i The Hateful Eight var imponerande och trots att jag som nörd även älskade musiken i Star Wars VII så har man liksom hört detta förut ett antal gånger.

Bästa sång kunde mer än rättvist ha hamnat hos Lady Gaga och filmen The Hunting Ground (vilken uppvisning på scen!!!), men nu blev det Spectre med sin temasång och jag kunde inte vara lyckligare, vadslagningen gick min väg denna gång. Jiihaa. Dock haltade framträdandet så man nästan skämdes.
Bästa Scenografi är en svår kategori då man ändå måste ta i beaktande att vi befinner oss dels på Mars och dels i kallakriget... för att inte tala om dystopiska scenerier och amerikansk ödemark. Mad Max fick priset och det är okej trots att jag således förlorade ett vad till.
Bästa ljud skulle jag utan att ha blinkat gett till Star Wars VII och likaså priset för Bästa ljudeffekter, men se här hackade Mad Max in sina specialister och vips vann de guldgubbarna. Bye, bye hundralappen x 2.
De Bästa Effekterna skulle jag mer än gärna ha gett till The Martian för detta var en snygg, megafilm som kan skryta med sömlöst vackra effekter. Nu är jag inte sur på att Ex Machina fick priset istället, ty ingen kan påstå att denna films effekter skulle vara sopiga direkt. No Sir! Faktum är att Ex Machina nog är värd var mans uppmärksamhet och effekterna är enastående bra.
Bästa Manus enligt förlaga till The Big Short... helt rätt och enligt originalverk till Spotlight. Kanske den svåraste kategorin att värdera och utdela, men man har gjort ett bra val i båda fallen. Jag kan inte klaga. Ja, förutom att jag förlorade två vad till.

Om ett år gör vi samma sak igen. Tills dess samlar vissa av oss på sig alla filmer som man kan får tag på och njuter... låter bli att njuta eller gör något annat. Det känns hur som helst så att Cannes i maj är en miljon år borta och även om denna tillställning också bär massor av kraft och pondus (liksom många andra stora festivaler runtom bollen) så kan man pusta ut för en stund och låta det hela sjunka in. Så har vi något att tjata om då filmvännerna åter träffas för att kika och snacka. Rätt nominerad vann! Eller hur?
Aftonbladets sändning var okej, eller hur? Nej, det var den inte. Jag fann det hela oengagerat och tråkigt med repetitioner såsom Nu tillbaka till Los Angeles som om detta nu var AB:s exklusiva tillställning. Många hugade tittare föll bort då SVT/TV4 inte kunde hitta pengar nog att snappa åt sig sändningsrättigheterna och se till att leverera en bild som inte flimrade av dålig bandbredd nu och då. Jag vill knappa in en kanal, inte en app. Visst gillar jag ny teknik, men i Oscarsammanhang vill jag vara litet gammalmodig.

Nåväl, nu är det över och Eders Trogne tar sig en tupplur och grämer sig över att man åter igen förlorat pengar på dåliga gissningar. När ska man lära sig? ALDRIG!

©Janne Ahlgren

I år är det 40 år sedan en ung och senig Robert De Niro drev sitt metodiska skådespeleri till högsta höjder. Mannen, myten, legenden körde taxi i New York och studerade mentala sjukdomar för att kunna perfekt porträttera Travis Bickle, en man vars själsliv i The Big Apple driver honom till vansinne. Filmen är Taxi Driver och är en av de viktigaste porträtteringarna av mental hälsa, ensamhet och besatthet i filmhistorien. En film som analyserats av tusentals filmvetare, använts som utbildningsmaterial i film- och scenskolor och som berört miljoner i publiken. Låt oss idag sönderanalysera, vi också, och se om inte Taxi Driver än idag håller måttet i jämförelse med, säg... tja, vilken annan film som helst.

Det finns naturligtvis som sett filmen som en enkel historia om en störd Vietnamveteran som inte kan sova på nätterna och som har svårt att skaffa såväl vänner som tillfredställelse. I jakten på stimuli och betydelse i sitt liv finner han ett mål i att rädda 12-åriga prostituerade Iris (Jodie Foster) från ett ännu hemskare livselände och ger sig ut på en rensande hämndturné.
Ja, man kan se filmen så och inte ägna fler tankar åt det hela. Eller så blir man besatt och ser Taxi Driver mer eller mindre som en milsten i filmmediets korta historia. Jag fick naturligtvis inte se filmen då jag var 14 år gammal vid dess premiär och på den tiden var det en strikt 18-års gräns i hemlandet. Men jag fick se filmen trots allt då man på biograf Domino i Åbo, Finland, kunde smita in bakvägen då förra visningen var slut och gömma sig kvickt under första bänkraden. Den gamle vaktmästaren såg oss inte... eller så gjorde han det och sket i vilket. Och så fastande filmen som kardborreband på en pudel på en pojke som var för omogen för att förstå innehållet. Men den fastnade och snart skulle jag se den om och om igen. Då VHS blev en hushållsartikel i början av 1980-talet fann sig en kopia hemma hos mig och Robert De Niro blev en husgud, regissören Martin Scorsese likaså och manusförfattaren Paul Schrader skulle man följa noga, noga, noga resten av hans liv... som f.ö. fortfarande pågår. Hur många gånger har jag sett filmen och beundrat den? Vet inte, men det är många, många dussin. Hur många gånger har jag hittat nya nyanser och detaljer för var gång jag sett den? Alla gånger. Taxi Driver kan jag inte kalla världens bästa film, men den är en av de mest betydande. Och för mig som filmfantast, kritiker och självlärd artist av olika slag en guldgruva.

Travis vardag... en porrteater

Martin Scorsese har gett sin syn på saken i många böcker och intervjuer, likaså Paul Schrader. De Niro är mer sparsmakad i sina yttranden om Travis Bickle, men för några år sedan anförde han en önskan om att se hur det gick för taxichaffisen Bickle. Ett yttrande som även Scorsese och Schrader har hört från hans mun, men detta har nobbats som en av historiens dummaste idéer. Men vem vet? Om gamle Robban sitter och jäser på denna idé så kan det mycket väl bli en uppföljare av någon sort. Hoppas, hoppas inte.
Så Travis går och blir galen, skjuter folk och planerar hemska saker. Han blir i all galenskap en hjälte för vissa, men inte för alla. Vad är det som driver Travis att ta till vapen och ge sig ut på mordturné? Visste Schrader och Scorsese i detalj hur man skulle tolka filmen och alla dess aspekter och detaljer 20, 30, 40 år senare? Knappast. De skapade en film som var nog så djup, men också en film där männens egna själar var så ingrodda i filmens mening att det behövdes utomstående hjälp för att få det hela analyserat ordentligt. Men är en djupanalys verkligen så nödvändig? För många är det inte en nödvändighet, men för dem som vill se och förstå saker och ting på djupet är djupanalyser nödvändiga. I filmer som Taxi Driver finns nästan en önskan att djuploda medan Sharknado kanske inte lockar till tidsödande analysering. Fast det går ju också... om man vill slösa tid, det vill säga.

Träning gör Travis till en...???

Vad vet vi om Travis Bickle? Egentligen inget alls. Vi får förstå att han är en Vietnamveteran, men detta yttrar han själv. Det är inte fakta, det är vad han säger. Han går i militärjacka, men sådana kan man köpa i varje gatuhörn. Han har en ärrad rygg, men ärr kan man få även på annat håll än krig. Vad vi vet är det som Travis låter oss veta. Om det är fakta så är Travis en veteran, om det inte är fakta, så kan man kanske bättre förstå att mannen är vilsen och desillusionerad. Kanske ville han vara soldat men klarade inte intagningen? Schrader beskrev mannen som en ensamvarg, en pillersväljande alkis som inte har vare sig vänner eller en fast punkt i sitt liv. Detta råkade vara Schraders egen situation, mer eller mindre, vid 26-års ålder. En ensam man som inte riktigt visste vad han skulle göra och vars karriär var mer eller mindre plus minus noll. Schrader led av depression och var på randen till självmord många gånger. Scorsese hade gjort viss succé med Mean Streets & Alice Doesn´t live here anymore, men några stora pengar hade inte rullat in. Taxi Driver skulle bli ytterligare en lågbudgetfilm och bara om De Niro tackade fortfarande ja till sin lilla lön på $35.000 som utlovats. De Niro hade nämligen kammat hem en Oscar för sin roll i Gudfadern II mellan löftet om att göra Taxi Driver och att verkligen ställa upp. Och han ärade löftet och gjorde sin roll för fickpengar. Bara en sådan sak!

Jodie Foster som 12-åriga prostituerade Iris

Kanske var De Niros nya status i filmindustrin och hans lågbudgetlöfte orsak nog att kunna gå på djupet utan att behöva skämmas eller vara rädd för att man skulle fåna sig åt hans metodiska ställning till skådespelaryrket. Så han körde taxi och levde sig in i tanken om att vara en hopplöst ensam man i en av världens största städer. Han klarar inte av att leva ett normalt liv och vi kan bara spekulera i orsaken. Han vill dock finna en kärlek och han vill vara en i massan, men hans blick och hans göromål visar att Travis inte är kapabel att skapa ett normliv, som de flesta ser saken.
Då han hittar en vänlig själ, Betsy (Sybill Shepherd), vill han vara gentleman, köper en present och bjuder henne på bio... men tar henne på porrfilm, för det är det normala han gör i sitt eget liv. Då Betsy backar ifrån honom blir han arg och besviken. Att vinna Betsy tillbaka är ett alternativ, men han misslyckas och snart går ilskan ut över andra i staden. Hans korta möte med presidentkandidaten Palantine (Leonard Harris) slutar i att han får yttra sin mening om stadens smuts och elände, men innerst inne inser Travis att Palantine är en som man ska beskylla, inte göda med råd. Han ska tas av daga.

Travis kontaktar Iris hallick

Travis är metodisk. Han skaffar vapen via en välutrustad säljare och tränar upp sig till bra fysisk form. Han lär sig att hantera sina vapen och rollspelssätter sig i en situation där han konfronteras med vapen på sin kropp (Talkin´ to me?). Stadens helvete blir än mer påtaglig då han träffar 12-åriga Iris i en situation där inget barn ska befinna sig i. Han träffar Iris två gånger och försöker förstå varför barnet stannar i hans helvete. Han begriper inte, men kan snart inse att felet inte är barnets utan hallickens, Sport (Harvey Keitel). Inför mordet på Palantine rekognoserar Travis, men kan inte låta bli att skapa en kontakt med en Secret Serviceagent. Man kan tycka att detta är synnerligen korkat, men då måste vi också förstå att Travis inte är frisk. Han vill veta och samtidigt kan vi ana att han också vill bli stoppad. Då mordet sedan går åt skogen skriver han brev till sina föräldrar och ljuger om att han är hemligt anställd av staten, att han har en flickvän och vi fattar ganska snart att detta är hans avskedbrev om också inlindat i ord som ska ge föräldrarna tröst mer än sorgehjälp. Kanske lever Travis i en värld där han tror på det han skriver?

I sin taxi får Travis ta del av de mest osannolika berättelser man ens kan fantisera om, bl.a. en som ska mörda sin fru (Scorsese själv som mördaren)

Och så ger sig Travis ut på sin sista resa. Han tar sig till porrdistriktet där han egentligen borde känna sig hemma. Han har stirrat på porrfilm så ögonen blöder, men hans inställning till sex förefaller vara hämmad. Han kan inte ta rätt beslut då han uppvaktar Betsy, men hans moraliska kompass säger klart nej då Iris tror att han är en kund och börjar göra det som en prostituerad antas göra. Travis lever i smuts och får näring av porr, men han ger aldrig en tillstymmelse till orsak att tro att han skulle ens tycka om sex. Han är mer asexuell än en slav till kroppsliga begär. Han ger tröst åt mor och far och i hans brev finns en liten antydan till att han kanske, kanske har haft en religiös uppfostran. Han är artig och farlig.
Iris hallick Sport är den vidrigaste person som finns, en pedofil som utnyttjar ett barn själv och säljer henne till andra. Han erbjuder trygghet i form av smicker och fysisk kontakt, men han är också en del av New Yorks smuts, det som Travis mest hatar. Men Travis hatar inte bara smutset. Vi får förstå att han har även problem med svarta. Inte för att han säger detta, men vid två tillfällen fryser han till och stirrar på några svarta med total mord i ögonen. Han hatar inte dem per automatik, verkar det som, men hans åsikt om nattlivets karaktärer är cementerad i hans uttalande:
"All the animals come out at night - whores, skunk pussies, buggers, queens, fairies, dopers, junkies, sick, venal. Someday a real rain will come and wash all this scum off the streets. I go all over. I take people to the Bronx, Brooklyn, I take 'em to Harlem. I don't care. Don't make no difference to me. It does to some. Some won't even take spooks. Don't make no difference to me."

Är det staden som driver Travis till galenskap eller är hans mentala historia redan fucked up från början? Vi får se Travis från början som ett oskrivet kort, men sakta fördjupas karaktärsstudien till något som psykoanalytiker kan glädjas åt. Å andra sidan får vi bara yta och egna åsikter. Vad som driver Travis får vi aldrig veta. Han sitter stilla och lyssnar på hur en passagerare berättar om att han om en stund ska skjuta sin fru i ansiktet och fittan med en handkanon och följande stund kan han lika hålögt lyssna på sina kollegor tjattra om sexuella erövringar eller få råd av åldermannen Wizard (Peter Boyle) vars psykologiska kunskaper och djupa intelligens baseras mest på Wizards egen tro på sin förträfflighet än på verklig kunskap om livets olika skeden. De få gånger som Travis söker hjälp resulterar i att han blir mer och mer paranoid. Och då vi inte vet vem eller vad han är blir vi rentav rädda för honom. Vietnamveteran, kanske, men en utan marintatueringar. Vapenkunnig, ja, men också en som blixtsnabbt kan ta till martial arts-posering. Uppenbarligen helt berövad på humor. Lever på lögner och han en sjaskig lägenhet som inte skulle duga åt någon ens snäppet över hemlöshetsgränsen. Travis Bickle är ett mysterium och Robert De Niro gestaltar honom perfekt. Perfekt! Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin skulle ha sett på film en likadan uppvisning i social inkompetens och jäsande fara, vare sig innan eller efter Taxi Driver. Och de gånger som man har upplevt en farlig karaktär på film, ja då är det 5/10 som görs av De Niro.

Våldsamheterna börjar i slutet och är skoningslösa

Robert De Niro har, som sagt, under sin karriär gett oss några andra karaktärer som är svåra att stryka ur sitt minne. Han har spelat boxaren Jake La Motta, gudfadern Vito Corleone, den egensinniga Vietnamveteranen Michael i Deer Hunter, Al Capone, briljanta prisjägaren Jack Walsh i Midnight Run, gangstern James Conway i Goodfellas och mördaren Max Cady i Cape Fear. Uppvisningar som är så enorma att man nästan svimmar. Därtill en hel del lysande porträtt både på rätt och fel sida av lagen och nu som litet äldre man erbjuder De Niro ofta på litet mer humor och fånigheter. Taxi Driver är dock, i mitt tycke, en film där man kan säga att De Niro är som bäst. Han gör sin roll så strålande att man inte kan ens inbilla sig att någon annan skulle ha ens i sina drömmar kommit i närheten av hans performance. Scorsese är en fantastisk personregissör, men jag kan inte se hur Jeff Bridges, Jack Nicholson, Dustin Hoffman, Warren Beatty, Burt Reynolds, Ryan O'Neal, Peter Fonda, Al Pacino, Jon Voight, Robert Blake, David Carradine, Richard Dreyfuss, Christopher Walken, Alain Delon, James Caan,Roy Scheider, Paul Newman, Marlon Brando, Martin Sheen, Elliott Gould, Alan Alda eller George Hamilton skulle ha lyckats med att spika rollen lika bra som De Niro. Tja, kanske, men förmodligen inte.

Sybill Shepherds Betsy är Travis önskekvinna, men han lyckas inte hålla hennes intresse brinnande, mest p.g.a. att han inte vet hur man agerar i närheten av en modern kvinna. Shepherd gör en bra insats, men hamnar i skuggan av De Niro totalt. Det är egentligen bra, för Betsy är bara en orsak att gå vidare i sina sjuka planer. Då han interagerar med Iris växer barnets roll till något som Travis inte kan hantera alls. Han vill beskydda, men han vet inte hur. Han vill rädda Iris, men Iris starka vilja säter käppar i hjulet och det enda sättet att hjälpa är att beröva Iris väktares liv. Sport är en bifigur, men en betydande orsak i att Travis knäcks. Keitel är lika briljant i sina scener som De Niro är farlig i sin sista insats i filmen.
Scorsese och Schrader har erbjudit förklaringar och analyser kring filmens blodiga slut. Här finns bl.a. meningen att Travis inte överlever och att blodbadet har en renande funktion på Travis. Hans liv blir nu mer organiserad och hans kan återgå till att vara mer normal. Men är allt detta en dröm, ett alternativ som pågår i Travis huvud eller en filosofisk begrundan? Vi vet inte riktigt och därför är Taxi Driver en av historiens mest analyserade filmer. Upphovsmännen har också sagt att de egentligen inte vet vad filmen handlar om, och sådana uttalanden sätter ju fart på analytiska hjärnor, vilket är en bra sak, anser jag.

Lever han? Är han död? Vad är sanning? Vad är fantasi?

Summerat är Taxi Driver en film som man inte kan låta bli att passera obemärkt. Alla inblandade, från manus till den genialiska musiken av Bernard Herrmann är filmhistoria i dess ädlaste form. Skådespelarna har alla gjort träffsäkra och briljanta insatser även senare i sina karriärer, men skådespelaruppvisningarna i Taxi Driver tillhör till de bästa som var och en låtit sippra ur sina själar.
Personligen är jag fortfarande begeistrad över filmen och en gång om året åker den in i apparaturen. Om inte annat, så har det en funktion där ens ackumulerade hysteri över årets filmer och sensationer kan åter lugnt packas ner i ett enkelt konstaterande om att ibland räcker det med små medel, försiktiga tryck på nervändorna och briljans som man inte behöver göra stor sak av. Taxi Driver är en fenomenal film som erbjuder, skapar och uppmanar fortfarande 40 år efter att den spelats upp för första gången.
Se den igen! Se den nu!

©Janne Ahlgren

Det talas ofta om att filmskaparna har tappat all fantasi då det tycks vara svårt att skapa nytt material för våra törstande underhållngssinnen. Det enda man har att komma med är nyfilmatiseringar, re-boots, prequels, sequels och allt annat som lutar sig mot en framgångsrik (oftast) förlaga. Hur många gånger måste man starta om Batman, Spiderman eller Superman innan man blir nöjd? Varför suga musten intill sista nervända på Saw, Jaws, Pirates of..., Amityville, Star Wars, Star Trek, Indiana Jones... o.s.v.? Känns det inte litet för mycket att mjölka en guldkalv tills den självdör i elaka kritikers hemska kolumner eller biljettförsäljningens mörkaste helvete?

Ja, man kan ju fråga sig detta och det gör jag ibland då jag ser en av dessa apkonster, men sanningen är nog inte enbart pengar och succé. Jo, det är det, men det finns också en efterfrågan, för att inte säga rentav krav att få åter träffa omtyckta karaktärer, häftiga miljöer, stiltypisk spänning eller vad det nu är som gör en film älskvärd. Även då uppföljarna blir allt sämre och mer och mer hatade av kritikerna finns det anledning för filmskaparna att göra sitt bästa för att roa fansen, för dessa är alltid fler än kritikerna och dessa tar behövliga pengar till biljettluckan och håller en hel industri flytande. Jag personligen kan inte finna någon som helst idé i att hacka fram ännu en Transformers... eller två... men det finns en fanbase som lätt gör att filmer/filmerna skapar såväl vinst som massor av arbetstillfällen. Allt är inte så svartvitt som man kan tro från början, men det hindrar ju inte surkartar (som jag ibland) att hosta om saker och ting i negativ anda.

1925 kom en film, baserad på en 1905-års kortfilm med samma namn, som skulle bli i skala och omfång helt enastående. Ben Hur visade redan för 90 år sedan hur action ska se ut, hur lidelse ska spelas och hur man kan enkelt väva in religiösa åsikter och propaganda in i underhållningen. Jag anser fortfarande att originalfilmen är enastående med tanke på att det inte fanns dagens teknologi att tillgå. Ingen teknologi alls utom hårt arbete, blod, svett och tårar. 1959 spelade man in en nyversion av filmen och den blev ännu häftigare. Mer patos och mer hjärtskärande drama, men också hisnande sekvenser som håller måttet än idag oavsett vad man jämför dem med. Jag tänker naturligtvis i första hand på häst- & vagntävlingen samt sjöslaget.
Sedan har Ben Hur blivit miniserie, tecknad film och nu ska den komma ut igen som episk långfilm signerad Timur Bekmambetov och med i stort sett enbart B-listade skådespelare med undantag av Morgan Freeman som Ben Hurs sporre. Judah Ben Hur spelas av Jack Huston och hans broder i romersk skrud, Messala, spelas av Toby Kebbell.
Vid genomgång av listan på involverade namn är det egentligen ingen som ger speciella vibbar, men då man ser på trailern, så kan man ana att detta ändå kan vara värd en blick. Inte för att jag tror att den kan knäcka vare sig originalet eller 1959-års modell, men man kan få en litet annorlunda tolkning av ett känt tema. Vi får se!


Nåväl, andra uppföljare för 2016 finns i legio och de flesta är inte ens intressanta. Kanske borde man tänka om och verkligen göra den där Titanic 2 - The Rise of Rose, Goodfellas 2: Old Folks Rampage, Schindlers List 2 - Life in Israel eller The Godfather 4 - And Then What?. Eller inte. Kanske ska man nöja sig med vad som bjuds och inte göra sig lustig eller speciellt kritisk, för ingen vill ju oss något illa med att prångla ut färdigtuggade filmer och begagnade idéer.
However, ibland är de kanske värda att se. Jag ser framemot (mycket snart) dessa några:









©Janne Ahlgren

Jag är nog inte den första eller sista människan i historien som lätt tröttnar på saker och ting. Nyhetens behag försvinner oavsett om objektet för beundran är en ny klocka, en bil eller varför inte en TV-serie. Många äro de serier som har tagit mig med storm och som ett par tre år senare repeterar handling, försöker hitta tillbaks till det som gjorde dem så förbannat bra och de flesta misslyckas. Jag ska nämna några serier som börjat falna (för mig):
Game of Thrones, Vikings, Hell on Wheels, Person of Interest....

En serie som också visat tecken på att inte kunna hålla flaggan i absolut topp hela tiden är The Walking Dead. Säsong 1 var fenomenal. Helt fenomenal! Sedan fortsatte den att vara förbannat bra utan att nå fenomenalt bra höjder igen. Jag älskar serien fortfarande men jag kan också se rent objektivt att man tappar litet här och var. Säsong 3 rankar jag som den säsong som kanske haltar mest, men med detta sagt är även säsong 3 nittio gånger bättre än ungefär alla andra serier som går på TV just nu. Ja, TWD är inne på säsong 6, men då jag vill se mina TV-serier i boxformat så är den senaste jag sett säsong 5.
Och se, hör och häpna. Man tar igen det man förlorat i säsong 5. Och man gör det på ett smart sätt.

Jag vill varna känsliga läsare: Nedan kan det finnas spoilers. Kan och kan... det finns sådana men inte alltför tydliga.

Livet i Terminus är inget liv alls

Säsong 5 tar vi där säsong 4 slutade (duh). Rick & Co har kommit till staden Terminus bara för att inse att där finns det folk som alls icke är vare sig vänliga eller trevliga. De äter folk och Ricks gäng står på tur att bli födoämnen. Jag rankar detta avsnitt, det första i säsong 5, till ett av de intensivaste i hela seriens historia. Jag tuggar inte på naglar, men nagelbanden flög åt skogen. Mycket spännande, mycket eftertryckligt, enormt brutalt. Såhär ska man sparka liv i en ny säsong! Vi får verkligen ta del av apokalypsens hela helvete då vanliga, hyggliga människor blir värre än de levande döda. Och episoden innehåller också djupa känslor och återförening i världsklass. Bravo!

Även andra episoden i säsongen håller intresset vid högst brinnande liv. Gruppen anländer till en kyrka där det huserar en ynkrygg till pastor, men ynkryggen har anledning att vara så ynklig som han är. Alla bär ju på hemligheter. Man behöver mat och andra förnödenheter och åter hamnar man i intensiva händelser som får resten av knogarna att bli inmundigade. Daryl & Carol undersöker vad som hände med Beth i säsong 4 och bakom hörnet lurar åter andra faror än döingar. Episoden börjar ha tecken av mer splittring i gruppen men inte på ett dåligt sätt.

Våra vänner i farten igen

Episod 3 visar att man inte riktigt klarar av att föra hela serien i ny riktning. Man faller tillbaka till ett händelseförlopp som vi sett förut. Bob hamnar i rejäl knipa och kyrkan utsätts för attack av alla de sorter. Man försöker sig på stora känslor, men något känns litet avigt i hela episoden. Upplösningen är också förutsägbar och det där med repetition känns igen som en stötesten.

I episod 4 går vi nu i en helt ny riktning och trots att man i förtexterna rabblar upp alla inblandade är detta ett avsnitt där Beths öde och äventyr granskas. Beth har hamnat på ett sjukhus i Atlanta, ett ställe som styrs med järnhand av en kvinnlig polischef som nått sin position med tveksamma metoder. Detta är Beth för hela slanten och första avsnittet där en enskild individs öde granskas noga. I tidigare avsnitt under åren har man förvisso följt enskilda medlemmar i gruppen, men aldrig så ingående som nu. Jag ser det som en bra sak, men onekligen tappar man fart och hamnar farligt näta styrförmågan. Episod 4 är en av de mer långsamma delarna i serien men bygger upp karaktärer och händelser som
senare kommer att ha betydelse.

Beth har sitt egna äventyr i episod 4

Sedan hoppar vi åter upp på kärran och får oss en episod som nästan brister i fogarna av intensitet. Vi minns att Abraham och Rosita håller på att eskortera geniet Eugene till Washington och numer har de sällskap även av Maggie och Glenn. Abraham är urtypen av stark och obeveklig sydstatare och dessutom soldat. However, vad Eugene nu gör får Abrahams värld att rasa och hela seriens framfart att sättas i gungning. Man känner att slag i magen i episod 5. Hemligheter finns och då de spills finns det ingen hejd på känslor. Denna episod är också ett praktexempel på hur väl man valt sina skådespelare i serien. Eugene spelas av Josh McDermitt och jag fann mig själv fnittrande åt hur perfekt man castat rollen som allvetande geniet med hockeyfrilla. Samma gäller Michael Cudliz som Abraham. Rödtopp med bikermustasch och ett brett register av dold humor och extrem aggression. Så jävla bra! Alla andra får finna sig i att spela andra fiolen i denna episod som åter visar att man kan göra storslagen TV även med minimala mängder gore. Nåja, minimala och minimala, men i sammanhanget mindre än i de blodigaste episoderna. Ett av de bästa avsnittet i TWD hittills.

Litet regn skadar aldrig

Episod 6 visar dock att man kanske inte är helt och hållet beredd att spela vidare på känslor och riktigt bra skådespeleri. Publikfavoriterna Daryl och Carol drar iväg för att hitta Beth och följer en märklig bil till Atlanta. Vi får en hel del tillbakablickar och Carol i synnerhet har svårt att acceptera sin egen historia och vad hon har gjort. Jag njuter av att se dessa två, men i det stora hela utgör inte vare sig Melissa McBride eller Norman Reedus de starkaste skådespelarna i ensemblen. De är stabila och bra, men de är inte exceptionella... hittills. De kör sin samma visa och efter 95 avsnitt börjar det bli litet träigt. Här behövs nya tag. Sjukhusstoryn med Beth dras också vidare, men i det hela känns denna episod som aningen färdigtuggad.

TWD

Och så sjuan. Carol är nu också på sjukhuset och efter en tids splittring får vi återse alla karaktärerna i Ricks grupp åter i samma episod, om också på olika håll. Vi vet att episod 8, som är mittepisoden i säsongen är den viktigaste episoden innan säsongsfinalen och vi vet att sjuan är schackspelet som placerar alla inblandade i rätt positioner. Vi vet redan nu att sjukhuset är skådeplatsen för brytpunkten och det kommer att ske en hel del såväl på zombiefronten som den mänskliga innan vi har alla spelare på plats. Rick visar var skåpet ska stå och Beth kämpar för att rädda sig själv och Carol från undergång. Mellanspel, men ett behövligt och ett ganska väl utför sådant.

Episod 8 är så alltså den del där plus och minus från höstspelet summeras och där man lägger grunden till fortsättningen. Jag avslöjar helst inte alltför mycket men det hör till saken att man blir chockad. Dels visar Rick en sida av sig som man mer eller mindre anar att han ska göra och det är inget vackert att se. Han är mer och mer paranoid och hans agerande står inte i förhållande till situationen - alltid. Sasha gör misstag som Rick får rätta till och det lämnar mer ärr i hans själ. Samtidigt finner vi Beth i kamp mot Dawn, polisen in charge, och vi kan förvänta oss att Ricks försök att befria henne och Carol gör Dawn mer än oresonlig. I Ricks grupp finns numera också Noah, en kille som lyckats rymma ifrån Dawn, så det är ett högt spel man spelar. Vi närmar oss mot midsäsongens slut och den som klarar av detta utan att få en klump i halsen eller rentav brista ut i gråt är fanimig en tuffing. Jag fick själv tårar i ögonen. Mycket välspelad, mycket dramatisk och en bra brytpunkt för att ta en dags paus i tittandet. Inte en hundrapoängare, men ganska nära enligt min ödmjuka åsikt.

Sasha håller på att förlora vettet

Med episod 8 i färskt minne kommer vi till början av slutet på säsongen, episod 9. Vi känner bitterhet i munnen och hoppas ens på en uns gott flyt, men så blir det ju inte. Man söker sig till Noahs hemtrakter där det tydligen ska finnas skydd och säkerhet. Icke sa Nicke! Hemmatrakten är sönderbränd och där Noah önskar finna sina anhöriga finna bara död och zombier. Den här gången bärs episoden upp av Noah och i synnerhet av Tyreese som agerar beskyddare i nöden. Tyreese, vet vi redan nu, är sinnebilden av en god person, en stabil och rättfärdig individ som inte tar ett liv i onödan. But don´t piss him off!
Denna episod påminner egentligen inte om den typiska TWD-episoden alls. Regissören, i detta fall Greg Nicotero, börjar med flashar av minnen och öden och som vi vet så brukar serien ta nytta av även de minsta bilderna som visas. På några sekunder har den riktigt uppmärksamme åskådaren räknat ut allt som kommer att ske i episoden. Och åter finner vi att Nicotero ställer alla våra förhoppningar och önskemål på högkant. I ytterligare en chockscen får vi bli omskakade av att denna serie inte gör som medhårsstrykande serier i vanliga fall gör. Vi får näsbränna och det med besked. Nicotero kör med nästan surrealistiska bilder på gånga personer och händelser och vi fattar att för en av medlemmarna är sagan över. Mycket oväntat och garanterat rörande. Inte nog med förlust, Nicotero och manusförfattarna ser också till att placera ett antal frågetecken framför oss. Michonne ser ut att ha tappat den värsta kampviljan, Glenn och Maggie kämpar med att få sitt förhållande att flyta ordentligt och den största frågan är: Vem förstörde Noahs hemtrakter, för inte var det zombierna. Svar ges inte, de kommer i kommande episoder. Mycket stark början på vårsäsongen.

Den förra episoden var en av de starkaste i TWD och att följa upp en sådan episod med samma styrka är svårt. Och så är det att man inte lyckas heller. Det tionde avsnittet är en sorts mellanspel där man ger tid för kontemplation och sorg. Man har förlorat folk och beger sig åter på en intrampad väg mot Washington. I skuggorna lurar dock något som kan vara farligt. Jag fick känslan av att manusförfattarna med våld vill få oss att inse att nu har Rick & Co tagit så mycket stryk att det är tid att tycka synd om dem. Sasha pendlar mellan galenskap och depression och Rick ser ut och agerar som en paranoid uteliggare. Soppan är slut och fötterna är de enda medel som bär gruppen vidare. Även gruppens optimister börjar tappa hoppet. Alla håller på att knäckas. Det finns tecken på att man kanske inte vill klara sig och det hela kulminerar i en situation där man är verkligen illa ute med zombierna, men som av ett under kommer högre makter till hjälp... känns det som. Och som bevis på att optimism är att föredra dyker seriens kanske mest sympatiska (känns det som) person upp och erbjuder skydd som inte liknar något annat som gruppen sett hittills, Alexandria, staden som är skyddad och som fungerar. Nja, kanske episod 10 inte är den sämsta i TWD:s historia, men detta är inget vasst avsnitt alls.

Alexandrias jägare retar en döing

Men så åter plockar man upp litet fart och vett och tar sig ut på vatten som känns familjära. Rick är så misstänksam mot nya räddaren i nöden, Aaron (Ross Marquand) som vill rädda gruppen till Alexandria. Hans paranoia är patologisk och skrämmer de andra som kan se att Aaron är god och vill ingen illa, tvärtom. Samtidigt vet vi att Rick har mött sin beskärda del av individer som varit något helt annat än vad han trott, så kanske hans misstankar är befogade. Daryl är minst lika skeptisk och hans kräms av att kanske behöva bli folk igen. Han är miserabel efter alla förluster, men han har likväl svårt att ge upp sitt liv ute i skogar och mark där han är oövervinnelig. Michonne, som hittills varit den ilskna och tvära rebellen som går sin egen väg, lockas nu av tanken att få bo i fred och lugn borta från skogar och öde landsvägar. Hon lockas av Aaron försäkringar om att Alexandria är paradiset. Men allt som Aaron säger tycks stämma och motvilligt går Rick med på att ta sig till Alexandria men med egna villkor, allt annat vore ju konstigt. Vid sidan av grubblerier från alla håll tar man sig an döingar och mer eller mindre alla håller ju på att stryka med, som sig bör. Författarna injicerar litet komiska element i och med Aaron, men sjunker också så lågt att de överanvänder vissa klyschor. Det gillar jag inte, men som en transportsträcka är episod 11 en ganska bra episod.

Episod 12 tar oss till Alexandria och får lära oss att staden verkligen fungerar och förefaller vara en trygg famn. Rick är hiskeligt skeptisk och ställer krav på sin grupp men också på dem som leder staden. De finner hans skepticism överdriven, men accepterar att man efter långa tider i den riktiga världen är skadad i sinnet. Rick får sig dock en make over och börjar snart likna folk igen. Staden leds av en karriärpolitiker, Deanna (Tovah Feldshuh) som är The Supreme Leader och som man kan tro är hon rättvis och vettig. Aaron gör så gott han kan med att vara den hyggliga killen som bor i samma grannskap, men Rick kan inte begripa att han och hans grupp bara får några fina hus att bo i. Ricks misstänksamhet är på sjuklig nivå och han är inte glad åt att behöva avslöja alla sina hemligheter till Deanna som tror på transparens. Michonne är den som mest gläds åt Alexandria men hon och Rick är de enda som inte fått ett jobb av Deanna. Alla andra har fått finna sig i att göra rätt för sig. Vapnen har man fått lämna in och det gör såväl Rick som Carol misstänksam. Daryl lämnar inte ifrån sig sin armborst och han deltar inte heller i stadens normala liv. Där Rick är tvekande i alla tillfällen tar Carol på sig att skapa en fasad som bygger på lögner och hänsynslöshet, helt underbart att se. Slutligen och inte helt överraskande, ger Deanna jobbet som sheriff och konstapel till Rick och Michonne. Båda accepterar, men Rick är tydlig med att påpeka för sina närmaste att om Alexandria visar sig vara en millimeter svagare än det sr ut, så lär maktbalansen rubbas. Åter ett superavsnitt trots att TWD-goren inte är hela tiden närvarande.

Man ska inte mucka med abraham

Inget är mer naturligt än att ha en episod av normalisering och acklimatisering i Alexandria. Nummer 13 är detta avsnitt och skulle man inte veta bättre så skulle man tro att detta är ett avsnitt som lägger grunden till seriens absolut sista avsnitt. Början till slutet. Men så är det ju inte. På en sida finns Deanna och hennes löften om att staden är början till en ny mänsklighet och på andra sidan finns Ricks misstanke om att inget kan bli som det var. Det normala ska accentueras av evenemang såsom cocktail party och hemlagad mat, men Rick och Carol har en helt annan agenda. De deltar, men passar samtidigt på att göra ofog. Carol visar sig vara mer grym och elak än man hittills en enda gång upplevt samtidigt som hon håller masken superbt. Aaron och Daryl bildar ett par för vidare rekrytering till staden och beger sig ut igen. Här finns en händelse med en häst som är hjärtskärande men symbolisk. Daryl inser också att hans vänskap med Aaron ligger på en solid grund och han deltar inte i Ricks och Carols bedrägerier och fuffens. Sasha separerar sig från gruppen och håller på att bli helgalen vilket beskrivs väl så målande och i överkant av trovärdighet. Episoden är full av uppbyggande verksamhet som vi vet kommer att kulminera senare. Starkt avsnitt, hur som helst.

Rick som vi känner igen honom

Avsnitt 14 är åter en mer personlig betraktelse av vissa personer. Vi får ta del av Eugenes dilemma och den helt värdelöse ordvrängaren visar sig ha litet spunk i sig i alla fall. Alexandria har sin beskärda del av skitstövlar varav en, Nicholas är en som inte kan acceptera att Glenn och Noah har mer erfarenhet av zombier och insamling av förnödenheter än han. Han vill dock vara bossen och detta med hemska konsekvenser. Noah visar också intresse för att arbeta ihop med Deannas man som är arkitekt och som skapat skyddet för staden, något som denne accepterar med glädje. Alexandria är dock inte självförsörjande ännu, så man måste ut och där finns ju odöda döingar med aptit. Man hamnar i ett köpcentrum där man blir attackerade i stor skala. Glenn, Noah och Nicholas är i stor knipa, men räddningen kommer till en del från oväntat håll. Detta är inte helt ovanligt i TWD, men på något sätt tryggt och behagligt. Förutsägbart är ordet. Vid sidan av samlarnas dilemman har vi fortfarande en viss problematik i Alexandria där Carol storspelar som ärkelögnare och utpressare med ett leende. Rick har bara en lösning till sina grubblerier och det betyder att han måste döda någon för att en gång för alla ta och rycka det onda upp med rötter och allt. Stadens kirurg visar sig vara en hustrumisshandlare och slår också sitt barn. Hustrun är fager och helt klart har Rick ett gott öga för henne. Gott nog att använda misshandeln som orsak att få konkurrensen att försvinna? Prästen Gabriel visar sig vara mer arsle än man kunnat ana. Abraham tar en ledande position i stadens byggkretsar. Och Daryl sitter åter på en MC med vinden i sitt skitiga hår. Saker och ting börjar falla i gamla spår, eller?

Vi vet att avsnitt 15 är det nästa sista i säsongen. Denna episod kan med all rätt kallas för det avsnittet som ställer saker och ting i rätt ordning på schackbrädet inför sista avsnittet. Man bygger upp spänning och konflikter. Rick tar sig an hustrumisshandlaren på sitt sedvanliga sätt. Han är rabiat och har svårt att se rätt från fel. Episod 15 visar att Rick verkligen inte är samma sheriff som vaknade ur koma då det hela begav sig i säsong 1, episod 1. Man kan fråga sig om Rick alls kan räknas till de goda eller har hans paranoia och alla förluster skadat hans psyke så svårt att han helt enkelt är sinnessjuk. Michonne var den som var oberäknelig, men nu är hon den som står på lagens sida och räddar situationen tillfälligt. Men kan det ändå vara så att Rick använt sin trovärdighet och sin nytta så illa att han kanske inte längre behövs som ledare? Vi får se. Sonen Carl finner sig i stadens lugn och stiftar bekantskap, som vilken som helst tonåring, men en tös i samma ålderskategori och beger sig på äventyr. På andra sidan av skalan finns Sasha som blir tokigare och tokigare. Hur som helt är denna episod en betraktelse av Rick och hans förvandling från rättskaffens man till en blodtörstig galning som har en kort stubin och fortfarande makt nog att ställa saker och ting på högkant. Inte det vassaste avsnittet, men inte illa för att vara ett uppläggsavsnitt.

Deanna

Säsongsfinalen ska vara en käftsmäll och det har den varit hittills, så att man skulle misslyckas nu är ganska otänkbart. Nåväl, Rick ligger löst till då han tagit lagen i egna händer och Deanna planerar ett stormöte där hans öde ska beseglas. Ska han delta eller ens acceptera det som bestäms? Innan dess löser Glenn sitt problem med sin antagonist och prästen Gabriel visar sig vara den person i Ricks grupp som är ett ryggradslöst jästhuvud som man med all anledning kan hata. Seth Gilliam spelar sin roll väl och det kan inte vara tacksamt att spela ärkeidioten numero uno. Eugene förlorar rollen som den mest onödiga typen och Abraham reser sig över massorna. Men utanför murarna finns en annan värld och där finns rekryterarna Aaron och Daryl men också en märklig grupp galningar som kallar sig för The Wolves som man inte riktigt kan sätta fingret på. De bygger fällor och gör saker med zombierna. De är förmodligen kannibaler och två av dem har olyckan att stöta på en karaktär som vi nog känner igen från säsong 1. Och denne typ är en som rekryterarna vill ha i Alexandria. Och där pågår Deannas rättegång där Ricks öde ligger i talarnas händer. Ricks moral är numera tveksam men vittnen pratar om hur han räddat dem alla tusen gånger och förlorat mycket under resans gång. Rick är en sann ledare, men är han en ledare i Alexandria. Hans agerande med vapen inger inte hopp och då han fortfarande löser sina problem med ultravåld och grafiska exempel skrämmer han stadens invånare rejält. Tack vare Gabriel blir staden åter sårbar och vem kommer till räddningen om inte Rick. Som också löser ett annat problem på sitt egensinniga sätt. Och därmed slutar avsnittet och ger oss också en twist som kanske nog var förväntad, men ändå...

Det sista avsnittet är inte briljant, men den är på sitt TWD-sätt lysande. Vilken cliffhanger till nästa säsong.
Jag har aldrig läst serietidningen som TWD baserar sig på, så dessa tolkningar kan skilja från vad man kan läsa sig till, men som TV-serie är TWD fortfarande en serie som orkar hålla mig vaken och alert. Den femte säsongen knäcker inte ettan på något sätt, men tack vare sin starka början och koncentration på separat berättelser och fördjupning i karaktärer är den kanske den näst vassaste i serien hittills. Mycket öda och besvär går till att befatta sig med moral och etik, lögner och sanning. Mitt bland dessa djupare funderingar skapar man naturligtvis förväntad spänning och gore som är typisk för serien. Man ligger alltid illa till, ibland riktigt illa och hoppet är ute mer än en gång. Man vet aldrig vem som kommer att dö och ibland är manusförfattarnas beslut så drastiska att man får dra efter andan en extra gång. Lysande och fängslande.
Alexandria ger oss trygghet och säkerhet, men det vi ser är bara kulisser. Världen utanför är större och dikterar hur man ska överleva i en oas mitt i helvetet. Ricks ageranden lämnar gruppen i tvivel, men mer än så, så påverkar han Alexandrias invånare som inte är vana vid att man skjuter först och frågar inga frågor ens efteråt.
Hur som helt är Rick fördärvad och Andrew Lincoln spelar rollen till perfektion. Säsongen tillhör dock Carol som går från hjälte till en orm som man knappt vet var man har henne. Härlig förvandling och inte helt väntad.

Lägg till att man får tre timmar extramaterial och ingen reklam... bättre kan det knappast bli. Lysande exempel på välgjord och fängslande TV. Och vad jag längtar att få se säsong 6 då den kommer i boxformat. Då måste man ju se femma igen för att friska upp minnet och sedan sexan i två sittningar. Varmaste rekommendationer. 4,8/5 ger jag säsongen.

©Janne Ahlgren

Sällan, eller nästan aldrig, har jag varit så taggad inför en biopremiär som jag var då Batman v Superman: Dawn of Justice dök upp på biografen nära mig. Trailern lovade guld och gröna skogar och jag är en sucker för superhjältar och effektfyllda filmer, så varför inte? Dessutom tillhör regissören Zack Snyder den där skaran filmmagiker som man bara måste följa och som inte gjort mig besviken mer än en gång... Sucker Punch.

En gud eller en demon? Beror på hur man ser på saken...

Men what the fuck, alltså? Vad har hänt med superhjältegenren? Ska allt gå ut på så massiv förstörelse att det där med skådespeleri och vettigt manus numera alltid hamnar i bakgrunden? Batman v Superman: Dawn of Justice är verkligen ingen undantag och man ska få leta länge och väl innan man finner en annan film där så mycket infrastruktur och stadsvyer förstörs som i denna rulle. Det får bli 2012 eller San Andreas om man ens ska komma i närheten. Snyder är skicklig med att väva in substans och fiffighet i sin film, men han faller för frestelsen att ge mer bang for buck än nödvändigt. Det som skulle kunna ha blivit en smart kamp mellan Batman och Superman blir en orkan av monster, överspel, förstörelse och nya ansikten som man gott kunde ha klarat sig utan. Tillsvidare. Men å andra sidan, Batman v Superman: Dawn of Justice finns till för att öppna porten till The Justice League där vi får stifta närmare bekantskap med bl.a. Wonder Woman (Gal Gadot), Aquaman (Jason Momoa), The Flash (Ezra Miller) o.s.v, o.s.v. Som nya Batman ser vi idag Ben Affleck och som Lex Luthor återfinns Jesse Eisenberg. Jeremy Irons tar över rollen som Alfred men resten känner vi igen från tidigare uppställningar. Amy Adams som Lois Lane, Diane Lane som Martha Kent, Larry Fishburne som Perry White...

Affleck som Batman är en imponerande varelse

Alltså, i all korthet: Superman (Henry Cavill) anser att brottsbekämparen Batman befinner sig i en gråzon där man inte kan skilja honom från andra kriminella och vill mer än gärna sätta stopp för läderlappens framfart. Batman anser att Superman är en sorts opålitlig gud som när som helst kan förstöra hela mänskligheten och bör därför sättas ur spel. Lex Luthor anser att makt är något som man bör ha och det får man genom att sätta både Superman och Batman ur spel. Och runt dessa funderingar finns romansen mellan Clark Kent och Lois Lane, existentiella funderingar med mor Kent i Kansas, spioneri av Bruce Wayne som stöter ihop med en mystisk kvinna som visar sig vara äldre än hon ser ut och slutligen finns det en del ryssar och yrkessoldater som också ställer till med ofog. En senator vill ha svar som Lex inte vill höra och Superman lockas i en fälla och allt går åt skogen tills man finner en gemensam fiende i Lex Luthors skapelser och makthungrighet. Men då kan det hela vara för sent. Amen. Locket på kistan och slut. Eller inte!

Superman får allt svara på frågor om sina tilltag jorden runt

Jag kan se att man antingen tokgillar filmen som man gjorde med Watchmen eller så hatar man den. Jag har svårt att se en mellanväg där man rycker på axlarna och konstaterar att jomenvisst, den var väl okej. Nej, det var den inte och inte var den en hel katastrof heller. Det som räddar filmen från att bli en bomb är skådespelarna. Minus en. Henry Cavill är, och alla Reeve-fans får ursäkta mig, den bästa och mest trovärdiga Superman hittills. Han har fysiken och den dystra attityden, men strålar ändå litet mänsklighet och rentav humor också. Ben Affleck har den svåra uppgiften att följa upp en rad med skådespelare varav Christian Bale kan vara svår att knäcka, men Affleck har redan gjort sina spår i filmhistorien och kan sin sak. Han har vråltränat sig till en hunk av större mått och hans kostymering är mer skrämmande och kraftig än vad någon annan fladderlapp hittills presterat att bära. Han har utseendet, rösten och närvaron och det gör Affleck till min Batmanfavorit. Gal Gadot fungerar väl fastän jag kanske skulle ha hellre sett en mer uttrycksfull individ i rollen, men då man sedan kommer till Eisenberg som Lex Luthor fick jag strypsjuka i hela kroppen. Vi minns mer än gärna Gene Hackman som den skallige skurken och jag drar lika gärna till minnes även Kevin Spacey som densamme, men Eisenberg är en katastrof! Jaja, han vill göra sin version av typ Jokern som Heath Ledger överspelade sig med in i hall of fame av filmgalningar. Eisenberg inför ticks och stamning, virrighet och besatthet, men det hela blir en parodi. Jag uppskattar Eisenberg i vanliga fall, men här är han så fel att ordet fel känns rentav fel. Det krävs ett starkare uttryck. Han är ett förstörande element. Som om det inte fanns förstörelse tillräckligt i filmen.

Bruce Wayne möter en mystisk kvinna som varit med i svängen ganska länge

Nåväl, man kommer igång och staden rämnar, pojkarna slåss och framtiden utstakas i en överkomplicerad historia som Snyder stiliserar i sin smak. Utseendet är det inget fel på. Jag gillar Snyders dystopiska och gråa syn på saker och ting och inte ens med god vilja kan man hacka ner på vare sig effekter eller ljud som följer dessa. Batman v Superman: Dawn of Justice är en orgie i ljud och bild och väl i hemmabiosystemet senare i år kan betyget bli högre, för biografens illa kalibrerade system gör ingen rättvisa för filmen i övrigt. Men Snyder vet också vad fansen och konnässörerna vill. De vill ha en bas för fortsättningen och i nästa installation kan man inte göra mer fel än man hittills gjort. Man kostar på sig att misslyckas en aning och riskerar att frånstöta kritiker genom att vara för lång, överkomplicerad, högstämd och fulla av liknelser. Det viktiga, hatet, passeras snabbt och egentligen får vi inga förklaringar till varför hjältarna är så aviga mot varandra. Förklaringen känns inte helt hundra. Jag gillar Snyders kalla och brutala värld där vett och sans inte spelar så stor roll, men han borde hålla sig till stilen istället för att dessutom injicera överdoser av testosteron och adrenalin bara för att stilla kravet på ögongodis i stor skala. Större! Störst! Mer av allt ger mer pengar resonerar finanspojkarna på DC-Comics och filmbolagen bakom haveriet. Man har håvat in vinst, men bara så att cheferna får lightkorv på sin morgonmacka, inte mer. 10 mille i vinst är ingen vinst alls med tanke på att SWVII: TFA kammade in några miljarder dollar på ett par månader i vinst.

Du ska ha stryk! Nej, DU ska ha stryk!

Detta allt sagt så måste jag ändå hylla Snyder och hans manusteam. Filmen börjar lysande med Bruce Waynes syn på Supermans kamp mot sin kryptonianska motståndares kamp då en halv stad lades i ruiner i den starke mannens förra film. Efter denna starka start inser man snabbt att Batman v Superman: Dawn of Justice enbart är en språngbräda. En massiv sådan, men en som förmodligen attraherar vettet ut enbart folk som lever och lär som DC skriver och ritar. Dessa konnässörer och specialister i allt som har att göra med superhjältar kan få mer ut ur filmen än en som vuxit upp med filt på ryggen och blåmärken på benen efter att man trillat från en björk i jakten på hemska Lex Luthor (syrran). Jag är ett fan men dock inte ett fanatiskt fan. Jag kan inte detaljer och information som en hängiven fantast kan. Jag är en konsument som gillar men som inte blir besatt. Jag är tilltalad av Star Trek också men kan inte utantill ritningarna till alla skepp som seglar i rymden. I den meningen blir Batman v Superman: Dawn of Justice för komplicerad för mig och för tillgjord för att attrahera den någorlunda objektiva kritikern i mig.

Tyst, annars får ni stryk båda!

Men nog ska man se Batman v Superman: Dawn of Justice. Filmen går egentligen inte att jämföra med något annat som DC stått bakom. Som film är t.ex. The Dark Knight Rises 1000x bättre men Batman v Superman: Dawn of Justice också snyggare och mer brutal än t.ex. Man of Steel. Båda superhjältarna framställs med mer mänskliga sidor och känslor än tidigare och man vågar sig på att helt enkelt framställa båda som en aning opålitliga och moraliskt suspekta. Jag menar att de versioner som Christopher Nolan pustade ut med Christian Bale som Batman är alla bättre som underhållning, men Snyders stil är snyggare. Sedan hör det till saken att Nolan är en av Batman v Superman: Dawn of Justice:s producenter och befinner sig upp till armbågarna i utvecklingen av nästa generations superhjältefilmer i form av Justice League. Så det kan bli.

Jesse gör en omöjlig Lex Luthor

Slutligen ett par ord om musiken i filmen. Hans Zimmer & Junkie XL misslyckas inte. Suveränt och detta i kombination med en ljudbild som kommer att få hemmatapeterna att falla från väggarna är Batman v Superman: Dawn of Justice en film som man inte kan hata, riktigt älska eller ens rekommendera... men jag gör det i alla fall. Detta kan vara början till något som heter duga då det kommer till kritan. Vi får dock vänta till 2017 och 2019 för att se vilken soppa det blir på denna spik.

©Janne Ahlgren

Igår tog jag mig friheten att se Captain America: Civil War i hopp om att denna superhjältefilm kanske skulle låta bli att bli en orgie i förstörelse och mer en karaktärsdriven historia. Tji fick jag en aning, men å andra sidan får jag snällt erkänna att då det gäller serien The Avengers, så är denna nyaste installation... den... bästa? Ja, kanske. I vart fall en av de bästa och då talar vi om topp 2. Mycket imponerade. Och i 3D som är dagens ton. Då jag vomerades ut ur biografen och åkte hem satt jag i automobilen och funderade på hur filmen/underhållningen har förändrats genom åren. Bara under min tid på jorden, 54 år, har jag personligen fått se hur två TV-kanaler i svartvitt och barnradio på söndagsmorgonen blivit till något helt annat. Man bär ett obegränsat musikbibliotek i sin fickdator som man dessutom kan ringa, surfa och spela spel med och man är mer eller mindre en deltagare i ny filmunderhållning. Inte för att vi - ännu - riktigt sugs in i handlingen och kan påverka utgången inne i en film, men redan nu kan publiken bestämma hur en franchise, för att ta ett exempel, ska utvecklas.

Jag hoppar över all annan underhållning än film för tillfället. Musik har varit underhållning i årtusenden och kräver sin egen specialist och en analys värd en doktorsavhandling och då vi talar om data/TV-spel så är detta ett relativt nytt sätt att underhålla sig, men också ett av de mest effektiva för det som utvecklas för spelindustrin väller inte sällan över till filmbranschen.
However, så är det ju att vi dödliga alltid har förundrats över filmens makt och dess förmåga att få oss att skratta, spänna oss, bli förskräckta och rygga tillbaks av fasa och förvåning. Filmmediet med levande bilder är som sagt en relativ nyhet där man räknar att 1888 är början på vår häpnad. De äldsta filmerna är inspelade med enkla medel, handlar om statiska bilder över folk i en trädgård, en vägkorsning och en som spelar ett instrument. Allt utan ljud, naturligtvis, men människor som såg detta var helt förbluffade. Magi och trollkonster för bövelen! Icke desto mindre hade en ny era börjat och denna sorts underhållning fick pöbeln att flockas i tält och salonger där man visade upp skrämmande visioner såsom tåg som rullar i på en station eller 1895 då man fick se en hemsk scen föreställandes Queen Mary´s Execution - halshuggning mitt framför åskådarnas ögon. Och detta är den äldsta visuella effekten som finns besparad på film. Vi lyfter inte ens ett halvt ögonbryn, men för människor för 140 år sedan var detta något helt obegripligt märkvärdigt och det fanns inga bakom kulisserna-filmer som förklarade hur man gjort. Men vi vet idag att denna metod kallas för Stop Action.


Nästa visuella effekt som var häftig kom 1903 genom en teknik som kallas för In-Camera Matte och möjliggjorde bl.a. att man kunde maskera bort en del av bilden och ersätta den med en annan. Den första filmen att använda denna metod var The Great Train Robbery och på så sätt kunde man göra sin film i studio och få folk att tro att man färdades i tåg i natur och kultur.
1907 utvecklades tekniken till att man kunde lägga en målad glasskiva framför kameran och få bilden att se ut som något helt annat än vad som verkligen fanns där. Glass Shot kallades detta och kom att bli en metod som användes läääänge och väl.

1915 utvecklades denna teknik till Matte Painting där man kunde ta en målning på glas och ersätta med denna en hel bakgrund. Också en teknik som användes fram till digitaleran. Publiken kunde inte förstå hur det ens var möjligt att spela in i omgivningar som verkade helt sanslösa i form och figur. För att inte tala om exotiska städer och futuristiska omgivningar.

1926 kom så en metod som förfinats under åren men används än idag i digital form. Det handlar naturligtvis om den vanligaste effekten som finns, Bakprojektion, och vem har inte suckat åt folk i en bil där ratten vrids i fel riktning i förhållande till vad som sker i bakprojektionen. I nya filmer vet man inte vad som är fejk och vad som är på riktigt, så metoden är numera mer eller mindre perfekt, men i början av metodens historia föll folk ur stolarna då flygplan störtade med piloten mitt i elden o.s.v.
På 1930-talet kom så ljudfilmen och även om metoder för visuella effekterna förfinades handlade dem mesta om att få se sina stjärnor tala och agera i ljudfilm. Färgfilm fanns ju sedan länge, men först på 1940-talet blev färgfilm något som man fick vänja sig vid. Ljud och färg i samma film. Enastående men också dyrt så svartvitt fick härska ännu en stund. Och genierna utvecklade sina metoder för att förbluffa publiken, men det mesta handlade om att förfina de som redan uppfunnits.

1948 kom så en av de största uppfinningarna i visuella- och specialeffekter. En gubbe som hette O.L. Dupy och som arbetade för MGM utvecklade ett rörelsesystem som gjorde att man kunde montera en kamera på en dolly där dess rörelser kontrollerades av elektriska motorer... och den kunde göra samma rörelse otaliga gånger på exakt samma sätt. Motion Control hade sett dagsljus och detta är en metod som så gott som alla som jobbar med visuellt förbluffande filmer använder än idag. Nu kunde man placera skådespelare i hemsk fara, framför skenande tåg och galna lejon, utan att ens behöva kalla på plåstertanten. Historiskt en av de mest betydande uppfinningarna i film och idag använder man avancerade datakraft för att slå oss med sådan häpnad att vi spricker.

1950-talet häll dock på att skapa filmens undergång... trodde man för en stund. TV-mediet gjorde intrång och varför flockas i svettiga salonger då man kunde se på levande bilder i hemmets lugna vrå? Hemmabiografen i varje hushåll var fortfarande 60 år fram i tiden (typ), men det som hände var att man satsade inte mycket på filmutveckling utan satsade på TV istället. Naturligtvis kom det uppfinningar under denna tid också och denna sammanställning är ingalunda komplett, enbart de viktigaste är med, men hur som helst var 50-talet en osäker tid för genierna bakom effekterna. Och inte blev det bättre på 1960-talet då TV blev var mans egendom. Under 60-talet fick många biografer slå igen och filmmediet blev något annorlunda. Man satsade på snabba actionfilmer och våld. Det där med spektakulära effekter fick finna sig i bakgrunden, men nog fanns de ju de som ändå gav allt för att ge oss fantastiska vyer. Tänk bara på 2001 som håller för granskning än idag. 1968 använde Stanley Kubrick just i nämnda film det som kallas för Front Projection, en teknik som var känd redan på 30-talet, men som finslipades av Kubricks team. 2001 var den första storfilmen som använde sig av denna metod.

1978 flög Superman omkring som en annan fågel och jag minns väl hur jag höll på att tappa båda ögonen från sina hål i skallen. Hur? Vad? Vem? Jo, någon hade gnuggat geniknölarna och kommit på en teknik som kallas för Zoptics där man synkroniserar kamerans zoomobjektiv med bak- eller frontprojektionens projektors zoomobjektiv. Således kunde Christopher Reeve flyga stora distanser... i en liten studio. Mycket imponerande.
1981 använde sig Peter Hyams av en ny metod av front projektion i sin film Outland där man kunde genom att kombinera miniatyrer med folk och prylar i verklig skala att agera i samma bild sömlöst. Två projektorer och tre speglar... en gammal metod nu förfinad till fingertopparna. En metod som kom att leva fram till 1993 få Jagad fick bli den sista filmen som använde Introvision-metoden.

Digitaleran kom och gjorde krångliga uppsättningar av speglar och projektorer onödigt.
Ja, och så kom vi fram till 1985 då Steven Spielbergs glada kompisar med filmlegenderna Kathleen Kennedy & Frank Marshall och regissören Barry Levinson kokade ihop filmen Young Sherlock Holmes. För första gången fick vi se en 3D, dataskapad figur som perfekt befann sig i bild i förhållande till skådespelarna och bakgrunden. Kanske alla tiders mest framstående utveckling i filmmediet. Vem har vi att tacka? Industrial Light & Magic, grundad och utvecklad av George Lucas som är så populär att hata i vissa kretsar. Numera en del av Disney.

Hela 1990-talet var fylld av 3D-teknik och utvecklingen inom 3D CGI blev så bra att man idag inte kan se skillnad på vad som är datskapad och vad som är äkta vara. Tekniken blev dessutom så billig att vem som helt i vilken som helst produktion hade råd med att skapa CGI bara det fanns en passlig nörd som kunde sin sak bakom tangentbordet. Vi fick heldigitala filmer och animationer som trotsar allt vi varit vana vid att se. Mindblowing!

Men det skulle bli ännu bättre. 2009 skapade James Cameron förutsättningarna för framtidens filmer i och med att hans Avatar var ett hopplock av Live Action 3D och sedvanlig 2D med riktiga skådespelare. Motion Capture blev också ett sätt att skapa osannolika karaktärer som man bara skulle ha kunna drömma om i forntiden. Skådespelarna agerar i grönklädda studios där regissören verkligen får ha tankarna samlade för senare ska de gröna kulisserna bli i VFX-mästarnas händer till djungel, rymden, grottor och vad det nu kan tänkas föreställa. Bara fantasin sätter gränser. Och knappt ens det.

Vi har kommit en bra bit på vägen till att skapa den perfekta underhållningen. Eller har vi bara skrapat på ytan? Det som fick folk för 50 år sedan att falla baklänges av förvåning då Ray Harryhausens stop-motion benrangel störtade fram får dagens luttrade tonåringar knappt att lyfta blicken från iPhonen eller läsplattan.
Så vad kommer att följa?
Nå, en del har vi redan sett och det har att göra med att skapa skådespelare som inte finns, d.v.s. datagenererade skådespelare. Bort med kostsamma divor, bort med långa stunder i make-upstolen och bort med ett produktionsschema som ska vara mänskligt. Vi har redan sett hur döda skådespelare ersatts av digitala motsvarigheter och då man blir riktigt bra på detta... ja, då kan nog en hel del aktörer få ta sig en tidig pension. I gprdagens Captain America-film fanns en sekvens med en synnerligen ung Robert Downey Jr i en nyinspelad scen... men allt var ju datamagi i finare form. Dock så bra att man gnuggade ögonen en extra gång och det berodde inte på 3D-glasögonen denna gång.


Själva konceptet med en filmsalong, en biograf eller en hemmabiograf kommer att få konkurrens. Redan nu har filmen gått från silverduken in i mobiltelefonen, läsplattan, TV och allehanda sociala plattformer som vi inte är vana vid. Klart är att upplevelsen ska få nya dimensioner, men vad kan det vara? Utomhus har vi redan sett filmer, men hur stor kan en filmbild bli. Och var ska man kunna uppleva cinema 9.0.1? Oavsett vad nästa steg blir, så lär det få oss att tappa hakorna en gång till, det är så säkert som att ett dussin filmnördar består av 13 socialt handikappade förståsigpåare. Eller nåt.
I och med att man letar efter nya sätt att se film på måste vi komma ihåg att vi redan har sett de första stegen in i Virtual Reality. Det första steget i att vara en del av filmen. Än så länge kan vi vistas i vissa värdar och delta i småskaliga experiment, men då något geni reser sig ur massorna, ja, då kan vi få ett steg in i ett nytt sätt att bli underhållna. Filmskaparna sneglar i detta avseende hårt på spelskaparna. Att köra nya Battlefield 1 i VR lär bli en upplevelse som får många hjärtan att stanna. Sannerligen. Och skulle man få se en VR-film typ Edge of Tomorrow med möjlighet att på något sätt interagera... oh yes, oh yes! Ta mina pengar nu! Och köp en gravplats till mig för växeln!

Ett sätt att i framtiden uppleva filmmediet är VR i realtid. "Filmen" utspelas så att säga i realtid med skådespelare i olika miljöer och du är där som en... drönare. Eller en sorts deltagare om/då tekniken tillåter detta. Passar kanske mer upplevelsegenren, turism och naturskådning, men är ändå ett intressant alternativ till BBC:s dokumentärer på TV.
En intressant tanke är redan i babyskorna. Du vet, man kan ju idag diktera vad man vill och helt magiskt blir din diktamen läsbar text. Det finns folk som skriver böcker utan att använda tangentbord. Med tiden kommer det en teknik som gör att text blir till bilder... och levande bilder. Kan det vara så i framtiden att du tar din favoritbok, slår upp den och placerar ditt VR-headset på skallen och enligt dina preferenser utspelas sedan boken som en film framför dina ögon istället för dagens ljudböcker. Hmm? Varför inte.
Och icke att förglömma hologramtekniken. VR är nära på att kunna skapa det som i Star Trek heter Holo Deck. Jag är övertygad om att man inom en livstid, kanske rentav min, kommer att kunna stiga in i en virtuell värld där allt är mer eller mindre möjligt. Hur som helst och vad det än blir i framtiden, så är det bättre än det var förr, eller hur man nu saken uttrycker.

©Janne Ahlgren